Minnen....bussresa år 2000
Detta var en av ett antal resor jag gjort som bokningen skett tre dagar innan avresa.
Spontant kan man säga...
Liksom alla andra spontanresor så åkte jag ensam.
Det ovanliga med den här resan var att jag åkte buss och inte flyg.
Anledningen till det var att det kändes smidigt, resans upplägg kändes strålande och priset var lågt.
Froggy Tours hette det lilla familjeägda bussföretaget som skulle ta mig från Norrköping till Lloret de mar på den spanska ostkusten.
Jag var den ende som mitt i natten gick på bussen i Stockholmsrondellen i Norrköping, perfekt bara 200 meter från brorsans lägenhet.
Till skillnad från många andra hade jag ett dubbelsäte att bre ut mig på.
Upplevde natten som lugn vilket tydligen inte busschaufför gjorde för redan innan vi passerat Jönköping så hade en snubbe blivit utkastad.
Det jag visste om resan var att jag skulle spela golf fyra förmiddagar och fattade att jag då skulle lära känna många av personerna på resan.
Redan på bussen så snackade jag med folk och framför allt två herrar som satt framför mig.
Inte för att jag nu minns det men säkert så hade jag hört grabbarnas snack i ett antal timmar innan vi presenterade oss.
Herrarna hörde hemma i Finspång och var allt annat än resvana.
Ingen av dom hade tidigare varit utomlands men vissa dagar under resan så undrade jag om dom över huvud taget lämnat Finspång tidigare.
Den yngre av dom två var sisodär 35 år och kraftigt överviktig.
Den äldre hade i alla fall firat sin 50-årsdag.
Den yngre var klart osäker medan den äldre försiktigt pushade den yngre att göra saker.
Hade den yngre fått bestämma så hade dom hållt sig på hotellrummet trots att dom inte hade varken havsutsikt eller balkong.
Den äldre och jag tycket absolut att vi skulle hitta oss en bar efter att vi packat upp och tagit en dusch.
Synd att säga att man var så väldigt pigg efter resan så vi hamnade på en bar endast hundra meter från hotellet.
Jag hejade på någon annan från bussen redan vid dörren så dom hann före mig fram till baren.
När jag kommer dit så hör jag....
-En bira...
Jag vill ha en bira...
Ehhh, en öl alltså.
Bartendern sa ingenting.
-En bira
Det var den äldre som beställde.
Den yngre stod bredvid men hade ingen aning hur han skulle hjälpa sin kamrat.
Jag visste men tänkte att detta ska bli intressant att se hur dom löser till slut.
Efter ett tag kom han på det...
-En bärs...
Bartendern fattade fortfarande ingenting men tar till slut fram ett litet vinglas.
Då ropar den äldre (fan att jag inte kommer ihåg deras namn) jaaaa...och nickar.
Varför han fick öl och inte vin i sitt lilla vinglas fattar jag fortfarande inte men så blev det.
Dom lyckades meddela att dom ville ha varsitt och dom såg så nöjda ut när dom pep iväg bort till ett bord.
Inte riktigt lika nöjda såg dom ut när jag en halv minut senare dök upp vid bordet med ett jätteglas fyllt med öl.
Herrarna var ganska medvetna om att dom inte kunde någon engelska och än mindre någon engelska.
Det konstiga var dock att det verkade inte som om dom tänkt en sekund på att det kan innebära ett visst trubbel när man besöker ett land som Spanien.
Jag hade ju sett dom vid baren och dom verkade uppriktigt chockade att bartendern inte fattade vad dom sa.
Som ni fattar så var dom här två inte golfare.
Detta var i början av december och inget riktigt beachväder utan mer perfekt tjugograders golfväder.
Vad dessa herrar skulle hitta på förstod jag inte....och antagligen inte dom heller.
Vi golfare var uppe tidigt men eftersom vi var ett trettiotal så tog golfandet ändå en bra stund av dagen.
Bussen sålde fantastiskt billig öl så att hänga vid artonde hålets green och vänta på dom andra i solskenet var inget problem alls utan bara trevligt.
När jag kom hem till hotellet så gick jag direkt upp till herrarnas rum för att kolla läget vad dom hade haft för sig och vad dom hade för planer för kvällen.
Detta gjorde jag varje dag när jag kom hem.
Dom roade sig varje dag med att ta en promenad runt i den lilla byn.
Tidigt hittade dom ett torg dom gillade.
Där fikade dom och shoppade friskt då torgförsäljningen hade varor i deras smak.
Dom köpte mängder med...
*klockor
*t-shirts med teckande sexmotiv på
*handdukar och badlakan med ännu mer teckande sexmotiv och sexställningar på
Givetvis så hade jag väldigt gärna velat lyssna hur det lät när dom gjorde sina affärer men enligt dom så var det inga problem alls.
Varför har jag svårt att tro det...
Dom tyckte att det var så kul att visa deras fynd för mig varje dag och det märktes att dom var så stolta.
Jag tyckte att dessa herrar var enormt tokigt roliga men jag umgicks gärna med dom för dom var absolut trevliga.
Jag minns att dom redan under den här resan bestämde att dom snart skulle iväg på nästa resa, mest för att kunna köpa mer grejer.
Spontant kan man säga...
Liksom alla andra spontanresor så åkte jag ensam.
Det ovanliga med den här resan var att jag åkte buss och inte flyg.
Anledningen till det var att det kändes smidigt, resans upplägg kändes strålande och priset var lågt.
Froggy Tours hette det lilla familjeägda bussföretaget som skulle ta mig från Norrköping till Lloret de mar på den spanska ostkusten.
Jag var den ende som mitt i natten gick på bussen i Stockholmsrondellen i Norrköping, perfekt bara 200 meter från brorsans lägenhet.
Till skillnad från många andra hade jag ett dubbelsäte att bre ut mig på.
Upplevde natten som lugn vilket tydligen inte busschaufför gjorde för redan innan vi passerat Jönköping så hade en snubbe blivit utkastad.
Det jag visste om resan var att jag skulle spela golf fyra förmiddagar och fattade att jag då skulle lära känna många av personerna på resan.
Redan på bussen så snackade jag med folk och framför allt två herrar som satt framför mig.
Inte för att jag nu minns det men säkert så hade jag hört grabbarnas snack i ett antal timmar innan vi presenterade oss.
Herrarna hörde hemma i Finspång och var allt annat än resvana.
Ingen av dom hade tidigare varit utomlands men vissa dagar under resan så undrade jag om dom över huvud taget lämnat Finspång tidigare.
Den yngre av dom två var sisodär 35 år och kraftigt överviktig.
Den äldre hade i alla fall firat sin 50-årsdag.
Den yngre var klart osäker medan den äldre försiktigt pushade den yngre att göra saker.
Hade den yngre fått bestämma så hade dom hållt sig på hotellrummet trots att dom inte hade varken havsutsikt eller balkong.
Den äldre och jag tycket absolut att vi skulle hitta oss en bar efter att vi packat upp och tagit en dusch.
Synd att säga att man var så väldigt pigg efter resan så vi hamnade på en bar endast hundra meter från hotellet.
Jag hejade på någon annan från bussen redan vid dörren så dom hann före mig fram till baren.
När jag kommer dit så hör jag....
-En bira...
Jag vill ha en bira...
Ehhh, en öl alltså.
Bartendern sa ingenting.
-En bira
Det var den äldre som beställde.
Den yngre stod bredvid men hade ingen aning hur han skulle hjälpa sin kamrat.
Jag visste men tänkte att detta ska bli intressant att se hur dom löser till slut.
Efter ett tag kom han på det...
-En bärs...
Bartendern fattade fortfarande ingenting men tar till slut fram ett litet vinglas.
Då ropar den äldre (fan att jag inte kommer ihåg deras namn) jaaaa...och nickar.
Varför han fick öl och inte vin i sitt lilla vinglas fattar jag fortfarande inte men så blev det.
Dom lyckades meddela att dom ville ha varsitt och dom såg så nöjda ut när dom pep iväg bort till ett bord.
Inte riktigt lika nöjda såg dom ut när jag en halv minut senare dök upp vid bordet med ett jätteglas fyllt med öl.
Herrarna var ganska medvetna om att dom inte kunde någon engelska och än mindre någon engelska.
Det konstiga var dock att det verkade inte som om dom tänkt en sekund på att det kan innebära ett visst trubbel när man besöker ett land som Spanien.
Jag hade ju sett dom vid baren och dom verkade uppriktigt chockade att bartendern inte fattade vad dom sa.
Som ni fattar så var dom här två inte golfare.
Detta var i början av december och inget riktigt beachväder utan mer perfekt tjugograders golfväder.
Vad dessa herrar skulle hitta på förstod jag inte....och antagligen inte dom heller.
Vi golfare var uppe tidigt men eftersom vi var ett trettiotal så tog golfandet ändå en bra stund av dagen.
Bussen sålde fantastiskt billig öl så att hänga vid artonde hålets green och vänta på dom andra i solskenet var inget problem alls utan bara trevligt.
När jag kom hem till hotellet så gick jag direkt upp till herrarnas rum för att kolla läget vad dom hade haft för sig och vad dom hade för planer för kvällen.
Detta gjorde jag varje dag när jag kom hem.
Dom roade sig varje dag med att ta en promenad runt i den lilla byn.
Tidigt hittade dom ett torg dom gillade.
Där fikade dom och shoppade friskt då torgförsäljningen hade varor i deras smak.
Dom köpte mängder med...
*klockor
*t-shirts med teckande sexmotiv på
*handdukar och badlakan med ännu mer teckande sexmotiv och sexställningar på
Givetvis så hade jag väldigt gärna velat lyssna hur det lät när dom gjorde sina affärer men enligt dom så var det inga problem alls.
Varför har jag svårt att tro det...
Dom tyckte att det var så kul att visa deras fynd för mig varje dag och det märktes att dom var så stolta.
Jag tyckte att dessa herrar var enormt tokigt roliga men jag umgicks gärna med dom för dom var absolut trevliga.
Jag minns att dom redan under den här resan bestämde att dom snart skulle iväg på nästa resa, mest för att kunna köpa mer grejer.
Minnen....Ölshopping i Bulgarien
Någonting säger mig att detta inte är den enda gången mina minnen kommer att traska tillbaka till sommaren 1996 när jag, Reimer och Cliff besökte Bulgarien.
Hela resan var ett kaos av konstiga händelser....här kommer bidrag nummer ett:
Dom två första dagarna så gick vi till affären för att handla våra öl.
Jodå, vi handlade öl varje dag och vi gjorde det alltid på väg från stranden till hotellet.
Utanför vårt hotell stod några unga tjejer (typ 13-15 år) med sin lilla shoppingvagn som sågs innehålla godis och snacks och lite annat.
Chips är gott till öl så vi stannade såklart och köpte några påsar.
Tjejerna undrade om vi inte i fortsättningen ville handla öl av dom så slapp vi gå till affären och släpa ölen så långt.
Vi skulle få dom kalla och till ett bättre pris än affären och givetvis så skulle vi få vårt nya favoritmärke Astika.
Vi var inte svårövertalade vill jag lova...
Det fungerade klockrent varenda dag ....vi köpte våra kalla öl och våra chips och vi var lika glada och nöjda som tjejerna....till en dag...
Vi kom gående lika pigga, glada, brunbrända, sandiga och Coco Jambooiga som vanligt uppför stentrappan mot shoppingvagnen och hotellet.
Direkt såg vi dock att tjejerna inte alls var lika glada som vanligt utan såg väldans oroliga ut...
Dom har glömt våra öl idag tänkte vi men so what....då är det väl bara att gå dom 500 meterna bort till affären...
Vi konverserar och lyckas förstå varandra så att vi fattar att dom har fixat öl men inte just dom ölen som vi brukade få...
Vi tog inte så hårt på det meddelandet kan jag säga utan behöll våra leenden uppe och gjorde klart för tjejerna att det var helt okej med annan öl.
Den ölen vi brukade få var Astika i burk, 33 cl...
Den ölen tjejerna nu nervöst plockade fram var Astika i flaska, 50 cl...
När tjejerna sedan berättade att det var samma pris som vanligt gick nog våra hjärnor igång mer än vad dom gjort på hela den där resan....
Att sedan flaskölen också var snäppet starkare gjorde oss inte heller besvikna.
Tjejerna hade alltså varit ärligt nervösa inför mötet med oss....att tänk om vi skulle bli besvikna på dom...
Till slut släppte deras spända ansikten och dom förstod att vi hade även denna dag blivit nöjda....tänka sig...
Hela resan var ett kaos av konstiga händelser....här kommer bidrag nummer ett:
Dom två första dagarna så gick vi till affären för att handla våra öl.
Jodå, vi handlade öl varje dag och vi gjorde det alltid på väg från stranden till hotellet.
Utanför vårt hotell stod några unga tjejer (typ 13-15 år) med sin lilla shoppingvagn som sågs innehålla godis och snacks och lite annat.
Chips är gott till öl så vi stannade såklart och köpte några påsar.
Tjejerna undrade om vi inte i fortsättningen ville handla öl av dom så slapp vi gå till affären och släpa ölen så långt.
Vi skulle få dom kalla och till ett bättre pris än affären och givetvis så skulle vi få vårt nya favoritmärke Astika.
Vi var inte svårövertalade vill jag lova...
Det fungerade klockrent varenda dag ....vi köpte våra kalla öl och våra chips och vi var lika glada och nöjda som tjejerna....till en dag...
Vi kom gående lika pigga, glada, brunbrända, sandiga och Coco Jambooiga som vanligt uppför stentrappan mot shoppingvagnen och hotellet.
Direkt såg vi dock att tjejerna inte alls var lika glada som vanligt utan såg väldans oroliga ut...
Dom har glömt våra öl idag tänkte vi men so what....då är det väl bara att gå dom 500 meterna bort till affären...
Vi konverserar och lyckas förstå varandra så att vi fattar att dom har fixat öl men inte just dom ölen som vi brukade få...
Vi tog inte så hårt på det meddelandet kan jag säga utan behöll våra leenden uppe och gjorde klart för tjejerna att det var helt okej med annan öl.
Den ölen vi brukade få var Astika i burk, 33 cl...
Den ölen tjejerna nu nervöst plockade fram var Astika i flaska, 50 cl...
När tjejerna sedan berättade att det var samma pris som vanligt gick nog våra hjärnor igång mer än vad dom gjort på hela den där resan....
Att sedan flaskölen också var snäppet starkare gjorde oss inte heller besvikna.
Tjejerna hade alltså varit ärligt nervösa inför mötet med oss....att tänk om vi skulle bli besvikna på dom...
Till slut släppte deras spända ansikten och dom förstod att vi hade även denna dag blivit nöjda....tänka sig...
Minnen....Puerto Rico
Det jag nu ska berätta är den upplevelse som är den mest skrämmande och konstiga jag någonsin upplevt...
Vet inte vilket år det kan ha varit men morsan var i alla fall sugen på att åka utomlands.
Farsan ville inte åka....en solvecka i april lockade tydligen inte honom.
Reservresenär blev jag...
Jag gillar solen i både april och alla andra månader...
Hotel Monaco, Puerto Rico, Kanarieholmarna var alla tiders.
Ett tvåvånings, ja, typ som ett radhus hade vi.
Stabil turist som jag är hade jag en dag inhandlat en hel hög med vykort som jag tänkte skriva på balkongen på kvällskvisten.
För att göra stunden en smula roligare så hade jag också köpt en liter Absolut Kurant, ett gäng Red Bull och någon liter juice.
Där satt jag i kvällsvärmen, skrev mina kort och drack mina glas....och jag har precis för mig att jag lyssnade på musik, var jag nu fick den ifrån.
Till slut så blev jag klar med mina 20 vykort...och kände mig så i gasen pigg och glad att jag tänkte att jag tar mig en sväng ner till centret i dalen och besöker ett discotek eller två.
Vid det här laget så var min absolutflaska knappt halvfull...något jag knappast var...
Hade sett att det fanns något disco nere i centret någon dag innan när jag satt på en bar och kollade på Rosenborg-Real Madrid...
Jag gled in på discot....där fanns tre barer och kanske sisodär 50 personer.
Jag slår mig ner i en av barerna, beställer en öl, lyssnar på den pumpade musiken och småsneglar på mina 50 discovänner.
Kommer inte ihåg om jag stötte på någon av flickorna men några gånger var jag uppe på dansgolvet och svängde friskt på kroppen....antagligen med en öl i handen.
Gissningsvis så gick två timmar innan jag bestämde mig för att jag skulle lämna stället och traska hem.
Från det att jag kom dit så hade jag stenkoll på varenda meter jag tog och på allt som hände där.
Jag minns att jag närmade mig dörren, tryckte ner handtaget och såg ut...
Sen är det svart......fullständigt svart....
Det nästa jag minns och från den sekunden är allt lika stenklart som det var inne på discot är att det är fullkomligt kolsvart, förutom en måne som försöker bryta sig genom moln och lysa upp litegrann.
Jag känner att jag kämpar för att hålla undan att glida ner från den brant jag tydligen befinner mig i och jag hör en massa hundar skälla...
Visst kommer tankarna om och om in i mitt huvud "vad jag gör där" och "hur kom jag hit" men mitt fokus är enbart att ta mig bort från den här steninga branten där mina fötter hela tiden glider på mängder av lösa stenar.
Jag hugger tag i små buskar allt eftersom jag försöker röra mig lugnt och stilla mot mot planare mark.
När månen lyser lite extra så ser jag att hundarna som skäller gör det på någon form av hundgård som befinner sig 5o meter ifrån mig.
Efter kanske en kvarts kämpande är jag nere på plan mark igen.
Med månens lilla hjälp så kan jag se konturerna på bergen och på det sättet gissa mig till var jag befann mig.
Jag börjar gå och träffar ganska snart på en väg som jag följer.
Varje framsteg är så skön...
Efter tio minuters promenad så märker jag att det blir ljusare och ljusare på himlen.
Det är inte månen utan belysning jag närmar mig.
Några minuter senare så ser jag belysningen och känner att det måste vara centret som jag besökt tidigare.
Jag promenerar förbi centret och vidare uppför sluttningen till mitt hotel.
Lättad sätter jag nyckeln i låset men dörren går inte upp...
Jag vrider och vänder och trycker och trixar...
Fem minuter senare ser jag morsan i dörren som var klart glasig.
Hon låser upp...
Jag kommer in...
Visst kommenterade hon min bristfälliga upplåsningsteknik (dörren hade två lås....lätt eller...) men mest kommenterade hon hur jag såg ut.
-Hur ser du ut ??
Hon såg klart oroad ut...
Jag visste inte hur jag själv såg ut men det gjorde ju hon.
Varför fråga...
Jag fick av mig mina leriga kläder samtidigt som jag berättade den här historien.
Hon såg inte lugnare ut direkt...
Trött som tusan somnade jag.
Än idag vet jag inte vad som hände mig.
Hur kom jag till den där branten ??
Gick jag dit själv eller körde någon dit mig ??
Varför skulle jag gå dit ??
Jag hade ju koll...
Varför skulle någon köra dit mig ??
Jag hade min plånbok och pengarna var i.
Jag hade mitt armband, min klocka, mitt halsband och mitt örhänge.
Jag hade inte ont varken i bakhuvud, rumpa eller någon annanstans...
Jag kommer aldrig att få veta vad som hände mig den där natten...
Nedan ser man en karta på Puerto Rico.
Centret ligger ungefär på mitten av bilden.
Puerto Rico är format ungefär som ett U där hotellen ligger utmed sluttningarna och centret, affärer, restauranger ligger i dalen.
Där jag befann mig i mörkret har jag markerat med ett X....ca: 3 kilometer från centret.
X
En annan del av den här resan var att jag och mina kamrater redan innan jag åkte hade ett stort problem.
Flyget gick från Norrköping och skulle såklart återkomma till Norrköping.
En lördag klockan kvart i tre skulle det landa.
Skulle jag hinna hem till klockan fyra när fotbollen från England skulle börja.
Det var frågan vi ställde oss och som skapade oro.
Vi skulle se på fotboll.
Vi skulle parta.
Vi skulle besöka Pizzeria Vesuvio.
Vi kom på det.
Dom lånade en av mina nycklar och om nu mitt plan eller jag skulle bli sena så skulle dom traska in och börja partyt.
Gissa om vi var lättade.
Jag kom hem till min lägenhet redan 15:40....
Egentligen finns det ytterliggare en historia till den där kvällen men den är hemlig...:-)
Vet inte vilket år det kan ha varit men morsan var i alla fall sugen på att åka utomlands.
Farsan ville inte åka....en solvecka i april lockade tydligen inte honom.
Reservresenär blev jag...
Jag gillar solen i både april och alla andra månader...
Hotel Monaco, Puerto Rico, Kanarieholmarna var alla tiders.
Ett tvåvånings, ja, typ som ett radhus hade vi.
Stabil turist som jag är hade jag en dag inhandlat en hel hög med vykort som jag tänkte skriva på balkongen på kvällskvisten.
För att göra stunden en smula roligare så hade jag också köpt en liter Absolut Kurant, ett gäng Red Bull och någon liter juice.
Där satt jag i kvällsvärmen, skrev mina kort och drack mina glas....och jag har precis för mig att jag lyssnade på musik, var jag nu fick den ifrån.
Till slut så blev jag klar med mina 20 vykort...och kände mig så i gasen pigg och glad att jag tänkte att jag tar mig en sväng ner till centret i dalen och besöker ett discotek eller två.
Vid det här laget så var min absolutflaska knappt halvfull...något jag knappast var...
Hade sett att det fanns något disco nere i centret någon dag innan när jag satt på en bar och kollade på Rosenborg-Real Madrid...
Jag gled in på discot....där fanns tre barer och kanske sisodär 50 personer.
Jag slår mig ner i en av barerna, beställer en öl, lyssnar på den pumpade musiken och småsneglar på mina 50 discovänner.
Kommer inte ihåg om jag stötte på någon av flickorna men några gånger var jag uppe på dansgolvet och svängde friskt på kroppen....antagligen med en öl i handen.
Gissningsvis så gick två timmar innan jag bestämde mig för att jag skulle lämna stället och traska hem.
Från det att jag kom dit så hade jag stenkoll på varenda meter jag tog och på allt som hände där.
Jag minns att jag närmade mig dörren, tryckte ner handtaget och såg ut...
Sen är det svart......fullständigt svart....
Det nästa jag minns och från den sekunden är allt lika stenklart som det var inne på discot är att det är fullkomligt kolsvart, förutom en måne som försöker bryta sig genom moln och lysa upp litegrann.
Jag känner att jag kämpar för att hålla undan att glida ner från den brant jag tydligen befinner mig i och jag hör en massa hundar skälla...
Visst kommer tankarna om och om in i mitt huvud "vad jag gör där" och "hur kom jag hit" men mitt fokus är enbart att ta mig bort från den här steninga branten där mina fötter hela tiden glider på mängder av lösa stenar.
Jag hugger tag i små buskar allt eftersom jag försöker röra mig lugnt och stilla mot mot planare mark.
När månen lyser lite extra så ser jag att hundarna som skäller gör det på någon form av hundgård som befinner sig 5o meter ifrån mig.
Efter kanske en kvarts kämpande är jag nere på plan mark igen.
Med månens lilla hjälp så kan jag se konturerna på bergen och på det sättet gissa mig till var jag befann mig.
Jag börjar gå och träffar ganska snart på en väg som jag följer.
Varje framsteg är så skön...
Efter tio minuters promenad så märker jag att det blir ljusare och ljusare på himlen.
Det är inte månen utan belysning jag närmar mig.
Några minuter senare så ser jag belysningen och känner att det måste vara centret som jag besökt tidigare.
Jag promenerar förbi centret och vidare uppför sluttningen till mitt hotel.
Lättad sätter jag nyckeln i låset men dörren går inte upp...
Jag vrider och vänder och trycker och trixar...
Fem minuter senare ser jag morsan i dörren som var klart glasig.
Hon låser upp...
Jag kommer in...
Visst kommenterade hon min bristfälliga upplåsningsteknik (dörren hade två lås....lätt eller...) men mest kommenterade hon hur jag såg ut.
-Hur ser du ut ??
Hon såg klart oroad ut...
Jag visste inte hur jag själv såg ut men det gjorde ju hon.
Varför fråga...
Jag fick av mig mina leriga kläder samtidigt som jag berättade den här historien.
Hon såg inte lugnare ut direkt...
Trött som tusan somnade jag.
Än idag vet jag inte vad som hände mig.
Hur kom jag till den där branten ??
Gick jag dit själv eller körde någon dit mig ??
Varför skulle jag gå dit ??
Jag hade ju koll...
Varför skulle någon köra dit mig ??
Jag hade min plånbok och pengarna var i.
Jag hade mitt armband, min klocka, mitt halsband och mitt örhänge.
Jag hade inte ont varken i bakhuvud, rumpa eller någon annanstans...
Jag kommer aldrig att få veta vad som hände mig den där natten...
Nedan ser man en karta på Puerto Rico.
Centret ligger ungefär på mitten av bilden.
Puerto Rico är format ungefär som ett U där hotellen ligger utmed sluttningarna och centret, affärer, restauranger ligger i dalen.
Där jag befann mig i mörkret har jag markerat med ett X....ca: 3 kilometer från centret.
X
En annan del av den här resan var att jag och mina kamrater redan innan jag åkte hade ett stort problem.
Flyget gick från Norrköping och skulle såklart återkomma till Norrköping.
En lördag klockan kvart i tre skulle det landa.
Skulle jag hinna hem till klockan fyra när fotbollen från England skulle börja.
Det var frågan vi ställde oss och som skapade oro.
Vi skulle se på fotboll.
Vi skulle parta.
Vi skulle besöka Pizzeria Vesuvio.
Vi kom på det.
Dom lånade en av mina nycklar och om nu mitt plan eller jag skulle bli sena så skulle dom traska in och börja partyt.
Gissa om vi var lättade.
Jag kom hem till min lägenhet redan 15:40....
Egentligen finns det ytterliggare en historia till den där kvällen men den är hemlig...:-)
Minnen....Janne-Allan
37 år....pretty much I would say....
Bara att inse läget och börja agera innan dom gråa hårstråna glider fram eller än värre att man ser ut som ett bowlingkot, innan man börjar lyssna på p4 (jäklar, det har jag ju redan gjort), innan musiken i bilstereon byts från Scooter till Scotts (ha, det kommer aldrig att hända), innan man tappar minnet totalt...
Jodå, minnen har jag...
Trots att jag inte gillar livet så har jag haft det bra ibland, skrattat och upplevt mycket skoj.
Eftersom jag inte vill glömma bort allt roligt, tråkigt och konstigt jag upplevt så är det alltså på tiden att skriva ner det...så som jag nu minns det.
Träffade på Janne-Allan i helgen och konstaterade att det var ruskigt länge sedan man såg honom.
Visst har jag massa minnen om Janne eftersom vi bodde i en liten by som barn och till på köpet spelade fotboll båda två.
Mitt mest speciella minne med honom är dock inte från barndomen utan från gissningsvis 20-årsåldern.
Jag och tre, fyra andra, kanske fem satt hemma hos någon av oss (Jokka kanske) och förfestade.
Vet inte om någon av oss visste att Janne hade inflyttningsfest och ringde honom eller om Janne ringde till oss.
Det var redan folk hos honom men han tyckte att vi skulle komma.
Ruskigt centralt bodde han.
Vi nickade (eller om vi skålade eller tjoade...) till varann att det lät väl som en okej idé.
Janne i telefonen:
- Har ni sprit (eller vin eller öl) ??
Vi:
-Jaa, det är klart.
Janne:
-Men, har ni att sälja ??
Vi:
-Vadå, har inte ni något att dricka....??
Janne:
-Ehh, joo, men inte till er om ni kommer...
Vi:
-Men oss behöver du ju inget till eftersom vi har.
Janne:
-Kan inte jag köpa det ni har då ....??
Vi:
-Varför då ??
Janne:
-Så att jag kan bjuda er...
Han ville alltså köpa våran dricka och sedan bjuda oss på den...:-)
Snacka om att vara en god värd...lite i överkant kanske...
Vi var 20 år, inte riktigt vana vid sånt här beteende...
Han var reko i överkant ibland Janne, men oftast bara reko...
Förresten, vi gick dit, fick veta vad han hade i takhöjd men någon sprit fick han inte köpa av oss...
Bara att inse läget och börja agera innan dom gråa hårstråna glider fram eller än värre att man ser ut som ett bowlingkot, innan man börjar lyssna på p4 (jäklar, det har jag ju redan gjort), innan musiken i bilstereon byts från Scooter till Scotts (ha, det kommer aldrig att hända), innan man tappar minnet totalt...
Jodå, minnen har jag...
Trots att jag inte gillar livet så har jag haft det bra ibland, skrattat och upplevt mycket skoj.
Eftersom jag inte vill glömma bort allt roligt, tråkigt och konstigt jag upplevt så är det alltså på tiden att skriva ner det...så som jag nu minns det.
Träffade på Janne-Allan i helgen och konstaterade att det var ruskigt länge sedan man såg honom.
Visst har jag massa minnen om Janne eftersom vi bodde i en liten by som barn och till på köpet spelade fotboll båda två.
Mitt mest speciella minne med honom är dock inte från barndomen utan från gissningsvis 20-årsåldern.
Jag och tre, fyra andra, kanske fem satt hemma hos någon av oss (Jokka kanske) och förfestade.
Vet inte om någon av oss visste att Janne hade inflyttningsfest och ringde honom eller om Janne ringde till oss.
Det var redan folk hos honom men han tyckte att vi skulle komma.
Ruskigt centralt bodde han.
Vi nickade (eller om vi skålade eller tjoade...) till varann att det lät väl som en okej idé.
Janne i telefonen:
- Har ni sprit (eller vin eller öl) ??
Vi:
-Jaa, det är klart.
Janne:
-Men, har ni att sälja ??
Vi:
-Vadå, har inte ni något att dricka....??
Janne:
-Ehh, joo, men inte till er om ni kommer...
Vi:
-Men oss behöver du ju inget till eftersom vi har.
Janne:
-Kan inte jag köpa det ni har då ....??
Vi:
-Varför då ??
Janne:
-Så att jag kan bjuda er...
Han ville alltså köpa våran dricka och sedan bjuda oss på den...:-)
Snacka om att vara en god värd...lite i överkant kanske...
Vi var 20 år, inte riktigt vana vid sånt här beteende...
Han var reko i överkant ibland Janne, men oftast bara reko...
Förresten, vi gick dit, fick veta vad han hade i takhöjd men någon sprit fick han inte köpa av oss...
