40
Alive and kicking...
Tack alla för en fin dag på mitt arbete..
Jag är inte slut än...
Jag har inte köpt min sista löparsko än...
Jag har inte lyssnat på min sista technolåt än...
Jag har inte kokat min sista broccoli än...
Jag har inte satt på mig solglasögonen i bilen och dragit iväg för sista gången än...
Jag har inte slutat att sakna de som finns i mitt hjärta än...
Jag har heller inte satt spaden i jorden för sista gången heller...
Jag kör på....som 40-åring
Mail från Teneriffa
Jodå, det är hela fem veckor sedan jag kom hem från min semestertripp.
Så här såg läget ut efter dom två första semesterdagarna.
Skickades via mail till min arbetsplats så att dom kunde oroa sig eller skratta högt...
Jag har varit här i knappt två dygn men det är redan så ini bomben givet.
Såna som jag ska inte åka bort.
I alla fall inte utan en stabil vårdare/vakt.
Första dagen (måndag) sammanfattade jag så här.
Hmmm...jag hade med egen fri vilja valt en kuperad semesterort.
Jag skulle gå och jag skulle springa.
Klok tanke kan jag säga efter ett dygn här.
Tråkigt nog så är jag inte alls i den form jag skulle behöva vara.
Det kuperade är för övrigt inte kuperat utan stup.
Trodde också att det skulle vara platt också, någon meter, någonstans.
Så var det icke.
Jag hade ärligt talat lust att springa iväg tio över åtta i morse.
I ungefär tre minuter hade jag lust, sedan var den branta, långa nedförsbacken slut.
Jag sprang och jag gick om vartannat och 33 minuter senare kom jag hem, levande.
Jag hade då nått min högsta uppmätta puls någonsin (196) och blivit tacklad av en kaktus som bokstavligen stack ut på trottoaren.
Ett antal snygga, klart blodiga rivsår på höger axel blev resultatet av det mötet.
Solkräm behövs väl inte och förresten så är väl solen borta innan jag kommer till stranden?
Jag hade alltså ingen solkräm på mig.
Nu i kväll så har jag varit och köpt en flaska.
Om jag ser ut som en gris?
Nja, med lite vilja så är jag ungefär rosabrun....hoppas jag.
Det konstiga är att när jag blinkar så dras huden åt hela vägen ner till knäna.
Väldigt tajt hud med andra ord.
Två sår på vänster hand blev resultatet efter att jag gått in i en stolpe på trottoaren.
Det kunde ha gått väldigt mycket värre.
Palmer och stolpar överallt så att titta på ipoden får jag sluta med.
Tisdag...
Planen var att ta en promenad.
Direkt efter frukost så traskade jag iväg.
Givetvis med både en termos kaffe, en massa vatten i ryggsäcken och en bra ljudbok i öronen.
Jag gick uppåt.
Precis varenda steg jag tog så kom jag högre och högre upp.
Jag tänkte att jag vänder när det planar ut eller blir nedförsbacke.
Det inträffade efter 21000 steg och mer än tre timmars vandring.
Just då, där uppe på toppen med en kaffekopp i handen så såg jag bara positivt på läget och att jag skulle ha stans bäst tränade rumpa redan innan veckan är slut gladde mig.
Jag såg då inte problemet med nedfärden.
Efter mindre än 50 meter så kunde jag ana.
Mina smalben gjorde ont och mina fötter kändes plötsligt.
Tänk om jag då haft vettet att fortast möjligt hoppa på en buss, taxi (jo då, båda fanns) eller om jag haft en cykel med stabila bromsar.
Men sån är inte jag.
Jag är en sån som alltid ska överdriva mina påhitt och har jag bestämt mig för något så ska jag klara det.
Alltså gick jag hela vägen ner.
Sista timmen hände det mycket i mina skor.
Ibland kändes det som om jag hade tre extra tår på varje fot och plötsligt efter ett smärtsamt stick så hade jag fem igen och så där höll det på.
Konstaterar nu hemkommen när jag tittar på min ipod att min utflykt varade i 6 timmar och 24 minuter.
Gissar att mina pausar var ungefär dom 24 minuterna och att jag då alltså gick i 6 timmar.
På dom 6 timmarna så tog jag lite över 41000 steg och att sträckan jag gick var ganska exakt 39 km.
Bra för rumpan men mindre bra för fötterna kan vi konstatera.
Imorgon (onsdag) blir det garanterat ingen morgonjogg utan en stilla dag vid poolen med mycket fotvård.
Man kanske tror att jag lider och är mer eller mindre halvdöd men trots att jag gick till frukosten i morse som en 89-åring så har jag det fantastiskt bra.
Sol och varmt och en massa god mat och att hela tiden bara göra det som faller mig in.
Som sagt så är det nu närmare sex veckor sedan jag gjorde den där heta promenaden, men nyss så konstaterade jag att mina fötter fortfarande ser bedrövliga ut.
Alla blåsor gjorde att jag senare fick väldigt mycket löst extraskinn.
Varenda tå så ut som om dom en gång vägt extremt mycket och sedan gått ner mirakulöst mycket och nu bara hade en massa löst skinn kvar.
Ingen vacker syn.
Sen har jag två blånaglar på vänster fot och två blånaglar på höger fot.
Tur att jag ändå gillade och gillar den där promenaden.
http://www.youtube.com/watch?v=wZrn3gnrM-s&feature=youtube_gdata
Så här såg läget ut efter dom två första semesterdagarna.
Skickades via mail till min arbetsplats så att dom kunde oroa sig eller skratta högt...
Jag har varit här i knappt två dygn men det är redan så ini bomben givet.
Såna som jag ska inte åka bort.
I alla fall inte utan en stabil vårdare/vakt.
Första dagen (måndag) sammanfattade jag så här.
Hmmm...jag hade med egen fri vilja valt en kuperad semesterort.
Jag skulle gå och jag skulle springa.
Klok tanke kan jag säga efter ett dygn här.
Tråkigt nog så är jag inte alls i den form jag skulle behöva vara.
Det kuperade är för övrigt inte kuperat utan stup.
Trodde också att det skulle vara platt också, någon meter, någonstans.
Så var det icke.
Jag hade ärligt talat lust att springa iväg tio över åtta i morse.
I ungefär tre minuter hade jag lust, sedan var den branta, långa nedförsbacken slut.
Jag sprang och jag gick om vartannat och 33 minuter senare kom jag hem, levande.
Jag hade då nått min högsta uppmätta puls någonsin (196) och blivit tacklad av en kaktus som bokstavligen stack ut på trottoaren.
Ett antal snygga, klart blodiga rivsår på höger axel blev resultatet av det mötet.
Solkräm behövs väl inte och förresten så är väl solen borta innan jag kommer till stranden?
Jag hade alltså ingen solkräm på mig.
Nu i kväll så har jag varit och köpt en flaska.
Om jag ser ut som en gris?
Nja, med lite vilja så är jag ungefär rosabrun....hoppas jag.
Det konstiga är att när jag blinkar så dras huden åt hela vägen ner till knäna.
Väldigt tajt hud med andra ord.
Två sår på vänster hand blev resultatet efter att jag gått in i en stolpe på trottoaren.
Det kunde ha gått väldigt mycket värre.
Palmer och stolpar överallt så att titta på ipoden får jag sluta med.
Tisdag...
Planen var att ta en promenad.
Direkt efter frukost så traskade jag iväg.
Givetvis med både en termos kaffe, en massa vatten i ryggsäcken och en bra ljudbok i öronen.
Jag gick uppåt.
Precis varenda steg jag tog så kom jag högre och högre upp.
Jag tänkte att jag vänder när det planar ut eller blir nedförsbacke.
Det inträffade efter 21000 steg och mer än tre timmars vandring.
Just då, där uppe på toppen med en kaffekopp i handen så såg jag bara positivt på läget och att jag skulle ha stans bäst tränade rumpa redan innan veckan är slut gladde mig.
Jag såg då inte problemet med nedfärden.
Efter mindre än 50 meter så kunde jag ana.
Mina smalben gjorde ont och mina fötter kändes plötsligt.
Tänk om jag då haft vettet att fortast möjligt hoppa på en buss, taxi (jo då, båda fanns) eller om jag haft en cykel med stabila bromsar.
Men sån är inte jag.
Jag är en sån som alltid ska överdriva mina påhitt och har jag bestämt mig för något så ska jag klara det.
Alltså gick jag hela vägen ner.
Sista timmen hände det mycket i mina skor.
Ibland kändes det som om jag hade tre extra tår på varje fot och plötsligt efter ett smärtsamt stick så hade jag fem igen och så där höll det på.
Konstaterar nu hemkommen när jag tittar på min ipod att min utflykt varade i 6 timmar och 24 minuter.
Gissar att mina pausar var ungefär dom 24 minuterna och att jag då alltså gick i 6 timmar.
På dom 6 timmarna så tog jag lite över 41000 steg och att sträckan jag gick var ganska exakt 39 km.
Bra för rumpan men mindre bra för fötterna kan vi konstatera.
Imorgon (onsdag) blir det garanterat ingen morgonjogg utan en stilla dag vid poolen med mycket fotvård.
Man kanske tror att jag lider och är mer eller mindre halvdöd men trots att jag gick till frukosten i morse som en 89-åring så har jag det fantastiskt bra.
Sol och varmt och en massa god mat och att hela tiden bara göra det som faller mig in.
Som sagt så är det nu närmare sex veckor sedan jag gjorde den där heta promenaden, men nyss så konstaterade jag att mina fötter fortfarande ser bedrövliga ut.
Alla blåsor gjorde att jag senare fick väldigt mycket löst extraskinn.
Varenda tå så ut som om dom en gång vägt extremt mycket och sedan gått ner mirakulöst mycket och nu bara hade en massa löst skinn kvar.
Ingen vacker syn.
Sen har jag två blånaglar på vänster fot och två blånaglar på höger fot.
Tur att jag ändå gillade och gillar den där promenaden.
http://www.youtube.com/watch?v=wZrn3gnrM-s&feature=youtube_gdata
Glädje
Det är en känslosam dag idag.
Den personen i hela världen som jag helst velat träffa, träffade jag idag.
Hon stod där och log och tittade på mig.
Jag trodde inte att det var sant.
Hon var så fin i sin lilla keps...finast i hela världen.
Kunde inte hälsa på henne just då men visste att jag skulle få tillfälle till det lite senare.
Jag bubblade av glädje.
Äntligen fick jag chans att ge henne en kram och prata lite med henne.
Ett snabbt hej och sedan kom tårarna.
Mina elever undrade varför jag var ledsen så jag fick berätta.
Senare när tiden var god så gick jag bort och busade och pratade med henne när hon och en kompis satt på en gunga.
Vilken glädje att få se henne, prata med henne och höra hennes underbara skratt.
Till slut skulle vi åka hem.
Hon ville inte att jag skulle gå.
Jag gav henne en sista kram och en puss på kinden.
Sen vinkade vi....
Det var så svårt att kunna fokusera på någonting annat på jobbet efter det.
På hemvägen efter jobb så satte jag som vanligt på min ljudbok i bilen.
När jag kom hem så hade jag inte hört ett ord.
Jag var någon helt annanstans.
Jag kan inte tänka på något annat just nu....
Jag kommer inte att sova mycket i natt eller imorgon natt och jag kommer att tänka på henne om och om och om igen i en väldigt lång tid framåt.
Ja, det känns sorgligt men det spelar ingen roll.
Jag är så glad att den här dagen kom.
Jag är så glad att jag fick träffa dig.
Tack lilla gumman...jag älskar dig
Den personen i hela världen som jag helst velat träffa, träffade jag idag.
Hon stod där och log och tittade på mig.
Jag trodde inte att det var sant.
Hon var så fin i sin lilla keps...finast i hela världen.
Kunde inte hälsa på henne just då men visste att jag skulle få tillfälle till det lite senare.
Jag bubblade av glädje.
Äntligen fick jag chans att ge henne en kram och prata lite med henne.
Ett snabbt hej och sedan kom tårarna.
Mina elever undrade varför jag var ledsen så jag fick berätta.
Senare när tiden var god så gick jag bort och busade och pratade med henne när hon och en kompis satt på en gunga.
Vilken glädje att få se henne, prata med henne och höra hennes underbara skratt.
Till slut skulle vi åka hem.
Hon ville inte att jag skulle gå.
Jag gav henne en sista kram och en puss på kinden.
Sen vinkade vi....
Det var så svårt att kunna fokusera på någonting annat på jobbet efter det.
På hemvägen efter jobb så satte jag som vanligt på min ljudbok i bilen.
När jag kom hem så hade jag inte hört ett ord.
Jag var någon helt annanstans.
Jag kan inte tänka på något annat just nu....
Jag kommer inte att sova mycket i natt eller imorgon natt och jag kommer att tänka på henne om och om och om igen i en väldigt lång tid framåt.
Ja, det känns sorgligt men det spelar ingen roll.
Jag är så glad att den här dagen kom.
Jag är så glad att jag fick träffa dig.
Tack lilla gumman...jag älskar dig
