Favoritlag
Den avslappnade på skoj tipsklubben (till skillnad från den allvarliga, tidskrävande och ibland väldigt dyra tipsklubben) som jag nyligen blivit infångad i har en punkt i sitt forum där man ska berätta om sitt favoritlag.
Så här såg min ut...och jag vet att jag som vanligt hade svårigheter med att komma till sak.
Jodå, visst har jag ända sedan den dagen jag rätt och slätt tvingades med i denna exklusiva skara tänkt att jag ska skriva några rader under den här rubriken.
Att jag inte gjort det tidigare beror mest på att jag känt att det antagligen kommer att sluta i något som gör er läsare väldigt trötta och ni kommer att skrika "romansnubbe" efter mig.
Jag får ta det för nu är jag redo.
Mina tidiga minnen om lördagseftermiddagarna i soffan framför tv och Tipsextra innehåller mig, brorsan och farsan.
Året var 1980 och jag var 8 år.
Alla tre hade vi någon liten stryktipsrad men vad jag kan minnas så var det aldrig någon av oss som vann en endaste krona.
Morsan dök upp och berättade glatt att hon vunnit 32 kronor på lotto.
Jag var den i soffan som var klart argast och jag var definitivt den som hade ätit upp sin ZigZag-tablttask fortast.
Min bror hade kvar av sin ända fram till torsdag veckan efter.
Jäklar vad jag hatade honom för det...
Jag har absolut ingen aning om varför jag fastnade för mitt lag eller mina lag kanske jag ska säga.
Swansea och Coventry fastnade ändå i mitt huvud det året och trots att Swansea placerade sig långt före Coventry så var det Coventry som tog sig in i mitt hjärta.
Mina ljusblå krigare placerade sig aldrig någonsin på den övre halvan av tabellen men det spelade inte så stor roll.
Givetvis så var jag ensam i min närhet om att hålla på Coventry.
Minns att brorsan höll på WBA.
I högstadiet så lärde jag känna en grabb vid namn Månsson och han och jag fann varandra.
Givetvis så var det väldigt konstigt att han visade sig att vara Coventrysupporter precis som jag men så var det.
Under mina år som Oslobo kom herr Månsson några gånger och vid ett tillfälle så kom han inte bara för att träffa mig utan också för att vi skulle spela Supportercupen tillsammans med supportrar till engelska ligalag.
Mest folk från Norge givetvis men även folk från Sverige, Danmark och Finland.
Vi visste såklart att Coventry skulle ha ett lag med då vi var medlemmar i den Scandiviska supporterklubben.
Det vi inte hade planerat och som egentligen inte alls behöver få någon plats just här är att vi var ute på partaj kvällen innan, kom hem klockan fyra på natten och därför var lagom snygga när vi stod på fotbollsarenan klockan halv åtta på morgonen.
Efter första matchen gick vi dom 300 meter bort till mitt ena jobb vilket var en mataffär.
Där fick vi i oss både nygrillade kycklinglår och en hel del vatten och sen var vi med i matchen igen...
Tre matcher spelades och vi som enbart spelade med glada amatörer hade det tufft mot lag som plockat ihop riktigt bra fotbollspelare.
Men en upplevelse var det såklart och att spela för Coventry är givetvis en ära.
Att jag är en Coventrysupporter kan man se på några olika sätt.
Sedan 1996 så innehar jag en tatuering föreställande den övre delen av Coventrys klubbmärke på min vänstra överarm.
På klubbmärket finns en elefant och precis som alla andra engelska lag så har Coventry en maskot i form av ett djur.
I vårat fall då en elefant.
En fantastiskt fin ljusblå elefant vid namn Sam.
En sån liten mjukisdjurelefant klädd i Coventrys dress köpte jag 1998.
Sedan den dagen så har jag samlat på blå elefanter och gissningsvis så har jag någonstans mellan 200 och 300 stycken nu.
Coventrys och min största framgång var 1987 då vi vann FA-cupen i en fantastisk final över Tottenham.
Om någon är intresserad av att låna videon från den matchen så säg bara till.
Många hjältar har genom åren tagit på sig den fina ljusblå dressen och mina två favoriter är Dion Dublin och Mick Quinn.
Nej, jag har aldrig sett mitt lag live och det beror enbart på att jag är en soldyrkare som hellre lägger respengar som tar mig till en blå himmel och en fin sandstrand.
Kanske kommer jag till Coventry en dag...
Så här såg min ut...och jag vet att jag som vanligt hade svårigheter med att komma till sak.
Jodå, visst har jag ända sedan den dagen jag rätt och slätt tvingades med i denna exklusiva skara tänkt att jag ska skriva några rader under den här rubriken.
Att jag inte gjort det tidigare beror mest på att jag känt att det antagligen kommer att sluta i något som gör er läsare väldigt trötta och ni kommer att skrika "romansnubbe" efter mig.
Jag får ta det för nu är jag redo.
Mina tidiga minnen om lördagseftermiddagarna i soffan framför tv och Tipsextra innehåller mig, brorsan och farsan.
Året var 1980 och jag var 8 år.
Alla tre hade vi någon liten stryktipsrad men vad jag kan minnas så var det aldrig någon av oss som vann en endaste krona.
Morsan dök upp och berättade glatt att hon vunnit 32 kronor på lotto.
Jag var den i soffan som var klart argast och jag var definitivt den som hade ätit upp sin ZigZag-tablttask fortast.
Min bror hade kvar av sin ända fram till torsdag veckan efter.
Jäklar vad jag hatade honom för det...
Jag har absolut ingen aning om varför jag fastnade för mitt lag eller mina lag kanske jag ska säga.
Swansea och Coventry fastnade ändå i mitt huvud det året och trots att Swansea placerade sig långt före Coventry så var det Coventry som tog sig in i mitt hjärta.
Mina ljusblå krigare placerade sig aldrig någonsin på den övre halvan av tabellen men det spelade inte så stor roll.
Givetvis så var jag ensam i min närhet om att hålla på Coventry.
Minns att brorsan höll på WBA.
I högstadiet så lärde jag känna en grabb vid namn Månsson och han och jag fann varandra.
Givetvis så var det väldigt konstigt att han visade sig att vara Coventrysupporter precis som jag men så var det.
Under mina år som Oslobo kom herr Månsson några gånger och vid ett tillfälle så kom han inte bara för att träffa mig utan också för att vi skulle spela Supportercupen tillsammans med supportrar till engelska ligalag.
Mest folk från Norge givetvis men även folk från Sverige, Danmark och Finland.
Vi visste såklart att Coventry skulle ha ett lag med då vi var medlemmar i den Scandiviska supporterklubben.
Det vi inte hade planerat och som egentligen inte alls behöver få någon plats just här är att vi var ute på partaj kvällen innan, kom hem klockan fyra på natten och därför var lagom snygga när vi stod på fotbollsarenan klockan halv åtta på morgonen.
Efter första matchen gick vi dom 300 meter bort till mitt ena jobb vilket var en mataffär.
Där fick vi i oss både nygrillade kycklinglår och en hel del vatten och sen var vi med i matchen igen...
Tre matcher spelades och vi som enbart spelade med glada amatörer hade det tufft mot lag som plockat ihop riktigt bra fotbollspelare.
Men en upplevelse var det såklart och att spela för Coventry är givetvis en ära.
Att jag är en Coventrysupporter kan man se på några olika sätt.
Sedan 1996 så innehar jag en tatuering föreställande den övre delen av Coventrys klubbmärke på min vänstra överarm.
På klubbmärket finns en elefant och precis som alla andra engelska lag så har Coventry en maskot i form av ett djur.
I vårat fall då en elefant.
En fantastiskt fin ljusblå elefant vid namn Sam.
En sån liten mjukisdjurelefant klädd i Coventrys dress köpte jag 1998.
Sedan den dagen så har jag samlat på blå elefanter och gissningsvis så har jag någonstans mellan 200 och 300 stycken nu.
Coventrys och min största framgång var 1987 då vi vann FA-cupen i en fantastisk final över Tottenham.
Om någon är intresserad av att låna videon från den matchen så säg bara till.
Många hjältar har genom åren tagit på sig den fina ljusblå dressen och mina två favoriter är Dion Dublin och Mick Quinn.
Nej, jag har aldrig sett mitt lag live och det beror enbart på att jag är en soldyrkare som hellre lägger respengar som tar mig till en blå himmel och en fin sandstrand.
Kanske kommer jag till Coventry en dag...
Ahhhhhhh....(skrikande)
Katastrof....mina kaffefilter är slut...
Läser nu på Wikipedia om ordet katastrof och känner att jag kanske tänjer linan lite väl långt.
Tydligen ska en mängd människor drabbas och i mitt fall så drabbas endast jag då Sam inte skitar ner sin fina tunga med någon brunaktig dryck.
Läser nu på Wikipedia om ordet katastrof och känner att jag kanske tänjer linan lite väl långt.
Tydligen ska en mängd människor drabbas och i mitt fall så drabbas endast jag då Sam inte skitar ner sin fina tunga med någon brunaktig dryck.
