Lite italienskt...
...och då snackar vi inte mode, stenugnsbakade pizzor, lutande torn eller maffiosos...
Vi snackar fotboll såklart...
Nej, jag gillar verkligen inte italiensk fotboll.
Inget tempo, dystra arenor, dåliga spelare och så här års regn till förbannelse.
Vill ändå berätta hur jag ser på läget just nu med mitt ljusblå öga.
Låt oss börja med det positiva och det laget är verkligen ljusblått.
NAPOLI
Det överlägset roligaste laget att titta på med tre stycken forwards med riktigt jäkla drag i.
CAVANNI.....HAMSIK.....LAVEZZI
La förresten märke till en sak under Napolis match mot Bologna igår.
Napoli klart ljusblå.
Bologna klart gula.
Mycket stabilt att titta på lag med klara färger och bara en färg på hela stället.
På en annan kanal visades samtidigt Sociedad-Atl. Madrid där lagen hade svart/vit randigt och röd/vit randigt.
Så jäkla mycket sämre.
Zlatan gjorde mål och media hävdar att det var ett drömmål.
Inte alls va....det där hade jag kunnat gjort....med vänstern....med flip-flops på...och med en pizzakartong i ena handen...osv
Titta på Etoo´s mål om ni vill skåda ett drömmål.
På tal om Etoo och hans Inter så är dom verkligen usla just nu.
Etoo är bra och Lucio är bra, resten är kassa.
Sneijder som antagligen vinner priset som världens bästa fotbollspelare 2010 är blekare spelmässigt än hans ansikte i novemberregnet.
Ge inte priset till honopm vad ni gör.
Världens bästa fotbollspelare ska kunna lösa i alla fall en del saker när hans lag kämpar i motvind.
Sneijder fixar ingenting...
Att coach Benitez värvades till Inter skakde jag på huvudet åt då.
Jag skakar fortfarande...snart slår det knut och faller av.
Benitez är en looser...
Läste någonstans att han har en tränar-hjälp-styrka på tolv man.
Tolv man som måste kosta miljoner varje vecka.
Tolv man som inte åstadkommer någonting.
Milan...nej, jag tror inte att dom vinner ligan.
Framför allt så hoppas jag inte det.
Vem som ska utmana vet jag inte så visst, Milan kan vinna men gör dom det så gör dom det inte för att dom är bra utan för att dom andra lagen inte är strålande stjärnor heller.
Go Napoli....
Vi snackar fotboll såklart...
Nej, jag gillar verkligen inte italiensk fotboll.
Inget tempo, dystra arenor, dåliga spelare och så här års regn till förbannelse.
Vill ändå berätta hur jag ser på läget just nu med mitt ljusblå öga.
Låt oss börja med det positiva och det laget är verkligen ljusblått.
NAPOLI
Det överlägset roligaste laget att titta på med tre stycken forwards med riktigt jäkla drag i.
CAVANNI.....HAMSIK.....LAVEZZI
La förresten märke till en sak under Napolis match mot Bologna igår.
Napoli klart ljusblå.
Bologna klart gula.
Mycket stabilt att titta på lag med klara färger och bara en färg på hela stället.
På en annan kanal visades samtidigt Sociedad-Atl. Madrid där lagen hade svart/vit randigt och röd/vit randigt.
Så jäkla mycket sämre.
Zlatan gjorde mål och media hävdar att det var ett drömmål.
Inte alls va....det där hade jag kunnat gjort....med vänstern....med flip-flops på...och med en pizzakartong i ena handen...osv
Titta på Etoo´s mål om ni vill skåda ett drömmål.
På tal om Etoo och hans Inter så är dom verkligen usla just nu.
Etoo är bra och Lucio är bra, resten är kassa.
Sneijder som antagligen vinner priset som världens bästa fotbollspelare 2010 är blekare spelmässigt än hans ansikte i novemberregnet.
Ge inte priset till honopm vad ni gör.
Världens bästa fotbollspelare ska kunna lösa i alla fall en del saker när hans lag kämpar i motvind.
Sneijder fixar ingenting...
Att coach Benitez värvades till Inter skakde jag på huvudet åt då.
Jag skakar fortfarande...snart slår det knut och faller av.
Benitez är en looser...
Läste någonstans att han har en tränar-hjälp-styrka på tolv man.
Tolv man som måste kosta miljoner varje vecka.
Tolv man som inte åstadkommer någonting.
Milan...nej, jag tror inte att dom vinner ligan.
Framför allt så hoppas jag inte det.
Vem som ska utmana vet jag inte så visst, Milan kan vinna men gör dom det så gör dom det inte för att dom är bra utan för att dom andra lagen inte är strålande stjärnor heller.
Go Napoli....
Ett oväntat hopp i mörkret
Dom flesta av oss, av er jublar bara ni hör ordet fredagskväll.
Skit samma att ni sedan somnar med popcornskålen på magen strax efter klockan halv nio.
Sedan vaknar ni upp och bryr er inte det minsta om sista slurken ur vinglaset utan yrvaket gapar ni bara ut -vem åkte ut ur idol....
Helger går jag ner mig i mörkret trots att jag antagligen både äter popcorn och ser på en hel del fotbollsmatcher....och sover ungefär hur länge jag vill på morgnarna.
Fredagskvällar var tidigare något härligt då Marcus Birro sände Karlavagnen i en massa timmar.
Nu har jag sett honom dansa i Let´s dance (rättare sagt så har jag hört rykten om att han varit med, sett har jag inte gjort), få barn (grattis) och stå bredvid herr Ekdahl på Kvällsöppet.
Jag har grymtat och längtat.
Vet inte varför jag ens testade att sätta på radion nu i kväll men jag gjorde det och där var han.
Hans trevliga röst och hans härliga sätt att prata med dom som ringer.
Jag ler och tar en klunk till av kaffet...:-)
Det är över...
Mitt liv tog slut idag...
Någon som vill köpa ett hjärta billigt??
Det innehåller det finaste som finns här på jorden.
Jag behöver det inte längre...
Någon som vill köpa ett hjärta billigt??
Det innehåller det finaste som finns här på jorden.
Jag behöver det inte längre...
sjukt...men relativt smart och väldigt sant
Att springa är ett konstigt fenomen.
Gör man det aldrig så är känslan för det -nej fy tusan...
Gör man det väldigt sällan så är känslan -blä....innan man gör det och -jag dör medans man gör det.
Råkar man vara så stabil (dum) att man trotsar bläet och minnet av det nära döendet att man faktiskt springer två gånger inom kort tid så kan den högst oväntade känslan -jag vill göra det igen....komma.
Antagligen så är det just den känslan man ska lyssna på och inse att kroppen nog mår bra av att röra på sig.
Bara den blir lite van...
Bara man kommer över det där hemska motståndet att snöra på sig skorna och att känna smärtan i både bröst och ben och att lyckas överleva svårigheten att andas vid toppen av backen trots att man har munnen vidöppen och man både suger i sig luften och blåser ut den som en vildsint galt.
Jag får ibland för mig att jag gillar att springa.
Men ofta så är det för kallt ute, för varmt, för blåsigt eller så har jag inte tid.
....och så är jag inte van.
Alltså vet jag att jag kommer att uppleva allt det jobbiga.
Några gånger i mitt liv har jag gjort springinsatser som sticker ut kan man säga.
Som är rent ut sagt jäkligt sjuka.
Då menar jag inte dom tre gångerna som jag stått på startlinjen i ett maratonlopp.
Första gången i Oslo bestämde jag mig för att vara frisk efter att ha varit förkyld och febrig.
Jag var inte frisk...
Jag sprang på bra i 26 kilometer, fick håll och gick i två kilometer, varefter jag bröt.
Besviken hittade jag ett nytt maratonlopp tre veckor senare och anmälde mig dagen efter.
Drammen låg bara en halvtimme bort med tåg.
Den här gången var jag frisk och jag sprang hela loppet och fick tiden 3,35,03.
Nöjd?? oh ja
Sugen på päron?? något så in i bomben
Ställde halvdåligt tränad även upp i Stockholm efter det, fick grym håll efter 25 stabila kilometer och tvingades gå resten av loppet.
Senaste månaderna så har min våg visat otäcka siffror när jag har trampat till på den.
Det har tagit två minuter att dra på sig jeansen på morgonen och när jag tagit av dom på kvällen så har jag haft stora märken efter dom på min mage.
Tjockis helt enkelt...
Inför höstlovet som nu pågår så snackade vi om i skolan vad vi skulle göra.
Bad för dom små barnen och inte för mig då jag inte ingår där.
Skönt, jag kan ju inte bada.
När sedan en fröken för dom små meddelar att hon inte fixar klorgasen i ett badhus hör jag mig själv säga att vi kan byta den förmiddagen så att jag följer med istället för henne.
Perfekt tycker alla då det blir en extra på killarnas avdelning.
Hmmm, nio dagar till bad.
Vad kan göras...
*Sluta äta onyttigt.
*Sluta äta det sista jag gör innan jag tuggar vidare på tandborsten.
*Äta mindre portioner....man behöver inte vara så mätt att man varken kan röra sig eller andas efter måltid....och framför allt så behöver man i det tillståndet inte slå till med en efterrätt bestående av en liter glass eller ett halvkilo lösviktsgodis.
*Kanske röra på sig lite...kanske en armhävning...om jag kommer ihåg hur man gör dom små otäckingarna.
Kvällen innan bad, alltså åtta dagar senare så har jag minskat fem jäkla kilo i vikt.
Känner mig inte riktigt säker på vilket ord jag ska välja men sjukt funkar ju, stabilt också.
Nej, jag sprang inte varje dag och var på gymet varannan.
Jag gick till jobbet två gånger.
Jag gjorde några armhävningar och några sittups.
Sprang gjorde jag en gång och visst sjutton så var det en nära döden upplevelse som jag visste att det skulle bli.
Jag höll mig på benen i 46 minuter.
Badshortsen gick på utan problem och det var kul att bada:-).
En vinter en gång i världen så hade jag en datastjärna hos mig som skulle fixa min internet.
Premiär för internet var det och jag hade blivit galen hundra gånger om eftersom jag inte lyckats få igång skiten.
En snubbe som morsan kände var det så hon var där med honom.
Jag pallade inte att vara där....hade blivit tokig tror jag.
Han var där fyra kvällar och kämpade med datorn (inte konstigt att jag inte hade klarat det) och när han var där så sprang jag.
Hade en sjukilometersrunda på den tiden och alla gånger utom en så sprang jag två varv på den, sedan var hans bil borta och jag kunde förhoppningsfull och trött traska in i lägenheten.
Sista gången han var där så hade han varit förhoppningsfull innan.
Inte jag...
Jag sprang men efter två varv var hans bil fortfarande kvar...det fick bli ett varv till, men biljäkeln var kvar då också...ett fjärde varv sprangs i vintermörkret och sedan fick det räcka.
Bilen var borta.
Jag hade sprungit 28 kilometer.
Internet funkade...
28 kilometer spang jag också en sommarkväll förra året.
Hade funderat på en bana från Svärtinge, till Jursla, till Eneby och så tillbaka till Svärtinge igen.
Utan en droppe vatten så gick det faktiskt väldigt bra.
Det sjukaste jag gjort på springväg är den 17 februari vilket år det nu var...
Jag skulle åka till Thailand den 18 februari och hade bestämt mig för att jag skulle springa dagen innan.
Ni vet för tjock...
Hade ingen lust under hela dagen, kallt och ruskigt väder var det.
Men bestämt är bestämt och detta var verkligen bestämt.
Klockan halv två natten till den 18 februari har jag fått på mig löparkläder och är redo.
-3 grader ute och det snöar lätt.
Ute på vägarna så är det jag och så är det långtradarchufförerna.
Gissa om dom tittade på mig??
14 kilometer senare så är det gjort.
Snyggt frostig i ögonbrynen men så nöjd att ha gjort det.
Sjukt?? javisst, som tusan.
Senare i Thailand så sprang jag också någon gång.
Minns att jag var på stranden och jag kände att det var allt för molnigt för att vara där.
Bestämde mig för att traska tillbaka till bungalowen och dra på mig löparskorna.
Klockan var prick tolv på dagen....men det var ju molnigt.
Efter fem minuters löpande så försvann molnen och himlen blev knallblå.
Det blev stekhett.
Inte kunde jag ju vända efter fem minuter så jag fortsatte min tilltänkta runda.
Jag sprang i 40 minuter men jag minns att dom sista tio var fruktansvärda.
Det kändes som om mitt huvud skulle explodera av den grymma hettan.
Tillbaka vid bungalowen så hällde jag i mig tre liter vatten på stört.
Nu kom jag på ett annat sjukt tillfälle, eller två var det faktiskt.
Bulgarien 1996, Cliff, Reimer och jag på en partyresa av det värre slaget.
Vi drack dygnet runt, förutom dom två gångerna som vi var ute och sprang.
Varmt var det.
Vår reseguide såg oss och hon såg ut som om hon tappade hakan, kanske för att hon såg vårt tillstånd natten innan.
Sjukt var ordet sa Bull....
Gör man det aldrig så är känslan för det -nej fy tusan...
Gör man det väldigt sällan så är känslan -blä....innan man gör det och -jag dör medans man gör det.
Råkar man vara så stabil (dum) att man trotsar bläet och minnet av det nära döendet att man faktiskt springer två gånger inom kort tid så kan den högst oväntade känslan -jag vill göra det igen....komma.
Antagligen så är det just den känslan man ska lyssna på och inse att kroppen nog mår bra av att röra på sig.
Bara den blir lite van...
Bara man kommer över det där hemska motståndet att snöra på sig skorna och att känna smärtan i både bröst och ben och att lyckas överleva svårigheten att andas vid toppen av backen trots att man har munnen vidöppen och man både suger i sig luften och blåser ut den som en vildsint galt.
Jag får ibland för mig att jag gillar att springa.
Men ofta så är det för kallt ute, för varmt, för blåsigt eller så har jag inte tid.
....och så är jag inte van.
Alltså vet jag att jag kommer att uppleva allt det jobbiga.
Några gånger i mitt liv har jag gjort springinsatser som sticker ut kan man säga.
Som är rent ut sagt jäkligt sjuka.
Då menar jag inte dom tre gångerna som jag stått på startlinjen i ett maratonlopp.
Första gången i Oslo bestämde jag mig för att vara frisk efter att ha varit förkyld och febrig.
Jag var inte frisk...
Jag sprang på bra i 26 kilometer, fick håll och gick i två kilometer, varefter jag bröt.
Besviken hittade jag ett nytt maratonlopp tre veckor senare och anmälde mig dagen efter.
Drammen låg bara en halvtimme bort med tåg.
Den här gången var jag frisk och jag sprang hela loppet och fick tiden 3,35,03.
Nöjd?? oh ja
Sugen på päron?? något så in i bomben
Ställde halvdåligt tränad även upp i Stockholm efter det, fick grym håll efter 25 stabila kilometer och tvingades gå resten av loppet.
Senaste månaderna så har min våg visat otäcka siffror när jag har trampat till på den.
Det har tagit två minuter att dra på sig jeansen på morgonen och när jag tagit av dom på kvällen så har jag haft stora märken efter dom på min mage.
Tjockis helt enkelt...
Inför höstlovet som nu pågår så snackade vi om i skolan vad vi skulle göra.
Bad för dom små barnen och inte för mig då jag inte ingår där.
Skönt, jag kan ju inte bada.
När sedan en fröken för dom små meddelar att hon inte fixar klorgasen i ett badhus hör jag mig själv säga att vi kan byta den förmiddagen så att jag följer med istället för henne.
Perfekt tycker alla då det blir en extra på killarnas avdelning.
Hmmm, nio dagar till bad.
Vad kan göras...
*Sluta äta onyttigt.
*Sluta äta det sista jag gör innan jag tuggar vidare på tandborsten.
*Äta mindre portioner....man behöver inte vara så mätt att man varken kan röra sig eller andas efter måltid....och framför allt så behöver man i det tillståndet inte slå till med en efterrätt bestående av en liter glass eller ett halvkilo lösviktsgodis.
*Kanske röra på sig lite...kanske en armhävning...om jag kommer ihåg hur man gör dom små otäckingarna.
Kvällen innan bad, alltså åtta dagar senare så har jag minskat fem jäkla kilo i vikt.
Känner mig inte riktigt säker på vilket ord jag ska välja men sjukt funkar ju, stabilt också.
Nej, jag sprang inte varje dag och var på gymet varannan.
Jag gick till jobbet två gånger.
Jag gjorde några armhävningar och några sittups.
Sprang gjorde jag en gång och visst sjutton så var det en nära döden upplevelse som jag visste att det skulle bli.
Jag höll mig på benen i 46 minuter.
Badshortsen gick på utan problem och det var kul att bada:-).
En vinter en gång i världen så hade jag en datastjärna hos mig som skulle fixa min internet.
Premiär för internet var det och jag hade blivit galen hundra gånger om eftersom jag inte lyckats få igång skiten.
En snubbe som morsan kände var det så hon var där med honom.
Jag pallade inte att vara där....hade blivit tokig tror jag.
Han var där fyra kvällar och kämpade med datorn (inte konstigt att jag inte hade klarat det) och när han var där så sprang jag.
Hade en sjukilometersrunda på den tiden och alla gånger utom en så sprang jag två varv på den, sedan var hans bil borta och jag kunde förhoppningsfull och trött traska in i lägenheten.
Sista gången han var där så hade han varit förhoppningsfull innan.
Inte jag...
Jag sprang men efter två varv var hans bil fortfarande kvar...det fick bli ett varv till, men biljäkeln var kvar då också...ett fjärde varv sprangs i vintermörkret och sedan fick det räcka.
Bilen var borta.
Jag hade sprungit 28 kilometer.
Internet funkade...
28 kilometer spang jag också en sommarkväll förra året.
Hade funderat på en bana från Svärtinge, till Jursla, till Eneby och så tillbaka till Svärtinge igen.
Utan en droppe vatten så gick det faktiskt väldigt bra.
Det sjukaste jag gjort på springväg är den 17 februari vilket år det nu var...
Jag skulle åka till Thailand den 18 februari och hade bestämt mig för att jag skulle springa dagen innan.
Ni vet för tjock...
Hade ingen lust under hela dagen, kallt och ruskigt väder var det.
Men bestämt är bestämt och detta var verkligen bestämt.
Klockan halv två natten till den 18 februari har jag fått på mig löparkläder och är redo.
-3 grader ute och det snöar lätt.
Ute på vägarna så är det jag och så är det långtradarchufförerna.
Gissa om dom tittade på mig??
14 kilometer senare så är det gjort.
Snyggt frostig i ögonbrynen men så nöjd att ha gjort det.
Sjukt?? javisst, som tusan.
Senare i Thailand så sprang jag också någon gång.
Minns att jag var på stranden och jag kände att det var allt för molnigt för att vara där.
Bestämde mig för att traska tillbaka till bungalowen och dra på mig löparskorna.
Klockan var prick tolv på dagen....men det var ju molnigt.
Efter fem minuters löpande så försvann molnen och himlen blev knallblå.
Det blev stekhett.
Inte kunde jag ju vända efter fem minuter så jag fortsatte min tilltänkta runda.
Jag sprang i 40 minuter men jag minns att dom sista tio var fruktansvärda.
Det kändes som om mitt huvud skulle explodera av den grymma hettan.
Tillbaka vid bungalowen så hällde jag i mig tre liter vatten på stört.
Nu kom jag på ett annat sjukt tillfälle, eller två var det faktiskt.
Bulgarien 1996, Cliff, Reimer och jag på en partyresa av det värre slaget.
Vi drack dygnet runt, förutom dom två gångerna som vi var ute och sprang.
Varmt var det.
Vår reseguide såg oss och hon såg ut som om hon tappade hakan, kanske för att hon såg vårt tillstånd natten innan.
Sjukt var ordet sa Bull....
