ljusblo

Att springa är ett konstigt fenomen.
Gör man det aldrig så är känslan för det -nej fy tusan...
Gör man det väldigt sällan så är känslan -blä....innan man gör det och -jag dör medans man gör det.
Råkar man vara så stabil (dum) att man trotsar bläet och minnet av det nära döendet att man faktiskt springer två gånger inom kort tid så kan den högst oväntade känslan -jag vill göra det igen....komma.
Antagligen så är det just den känslan man ska lyssna på och inse att kroppen nog mår bra av att röra på sig.
Bara den blir lite van...
Bara man kommer över det där hemska motståndet att snöra på sig skorna och att känna smärtan i både bröst och ben och att lyckas överleva svårigheten att andas vid toppen av backen trots att man har munnen vidöppen och man både suger i sig luften och blåser ut den som en vildsint galt.

Jag får ibland för mig att jag gillar att springa.
Men ofta så är det för kallt ute, för varmt, för blåsigt eller så har jag inte tid.
....och så är jag inte van.
Alltså vet jag att jag kommer att uppleva allt det jobbiga.

Några gånger i mitt liv har jag gjort springinsatser som sticker ut kan man säga.
Som är rent ut sagt jäkligt sjuka.

Då menar jag inte dom tre gångerna som jag stått på startlinjen i ett maratonlopp.
Första gången i Oslo bestämde jag mig för att vara frisk efter att ha varit förkyld och febrig.
Jag var inte frisk...
Jag sprang på bra i 26 kilometer, fick håll och gick i två kilometer, varefter jag bröt.
Besviken hittade jag ett nytt maratonlopp tre veckor senare och anmälde mig dagen efter.
Drammen låg bara en halvtimme bort med tåg.
Den här gången var jag frisk och jag sprang hela loppet och fick tiden 3,35,03.
Nöjd?? oh ja
Sugen på päron?? något så in i bomben
Ställde halvdåligt tränad även upp i Stockholm efter det, fick grym håll efter 25 stabila kilometer och tvingades gå resten av loppet.

Senaste månaderna så har min våg visat otäcka siffror när jag har trampat till på den.
Det har tagit två minuter att dra på sig jeansen på morgonen och när jag tagit av dom på kvällen så har jag haft stora märken efter dom på min mage.
Tjockis helt enkelt...
Inför höstlovet som nu pågår så snackade vi om i skolan vad vi skulle göra.
Bad för dom små barnen och inte för mig då jag inte ingår där.
Skönt, jag kan ju inte bada.
När sedan en fröken för dom små meddelar att hon inte fixar klorgasen i ett badhus hör jag mig själv säga att vi kan byta den förmiddagen så att jag följer med istället för henne.
Perfekt tycker alla då det blir en extra på killarnas avdelning.
Hmmm, nio dagar till bad.
Vad kan göras...
*Sluta äta onyttigt.
*Sluta äta det sista jag gör innan jag tuggar vidare på tandborsten.
*Äta mindre portioner....man behöver inte vara så mätt att man varken kan röra sig eller andas efter måltid....och framför allt så behöver man i det tillståndet inte slå till med en efterrätt bestående av en liter glass eller ett halvkilo lösviktsgodis.
*Kanske röra på sig lite...kanske en armhävning...om jag kommer ihåg hur man gör dom små otäckingarna.

Kvällen innan bad, alltså åtta dagar senare så har jag minskat fem jäkla kilo i vikt.
Känner mig inte riktigt säker på vilket ord jag ska välja men sjukt funkar ju, stabilt också.

Nej, jag sprang inte varje dag och var på gymet varannan.
Jag gick till jobbet två gånger.
Jag gjorde några armhävningar och några sittups.
Sprang gjorde jag en gång och visst sjutton så var det en nära döden upplevelse som jag visste att det skulle bli.
Jag höll mig på benen i 46 minuter.

Badshortsen gick på utan problem och det var kul att bada:-).

En vinter en gång i världen så hade jag en datastjärna hos mig som skulle fixa min internet.
Premiär för internet var det och jag hade blivit galen hundra gånger om eftersom jag inte lyckats få igång skiten.
En snubbe som morsan kände var det så hon var där med honom.
Jag pallade inte att vara där....hade blivit tokig tror jag.
Han var där fyra kvällar och kämpade med datorn (inte konstigt att jag inte hade klarat det) och när han var där så sprang jag.
Hade en sjukilometersrunda på den tiden och alla gånger utom en så sprang jag två varv på den, sedan var hans bil borta och jag kunde förhoppningsfull och trött traska in i lägenheten.
Sista gången han var där så hade han varit förhoppningsfull innan.
Inte jag...
Jag sprang men efter två varv var hans bil fortfarande kvar...det fick bli ett varv till, men biljäkeln var kvar då också...ett fjärde varv sprangs i vintermörkret och sedan fick det räcka.
Bilen var borta.
Jag hade sprungit 28 kilometer.
Internet funkade...

28 kilometer spang jag också en sommarkväll förra året.
Hade funderat på en bana från Svärtinge, till Jursla, till Eneby och så tillbaka till Svärtinge igen.
Utan en droppe vatten så gick det faktiskt väldigt bra.

Det sjukaste jag gjort på springväg är den 17 februari vilket år det nu var...
Jag skulle åka till Thailand den 18 februari och hade bestämt mig för att jag skulle springa dagen innan.
Ni vet för tjock...
Hade ingen lust under hela dagen, kallt och ruskigt väder var det.
Men bestämt är bestämt och detta var verkligen bestämt.
Klockan halv två natten till den 18 februari har jag fått på mig löparkläder och är redo.
-3 grader ute och det snöar lätt.
Ute på vägarna så är det jag och så är det långtradarchufförerna.
Gissa om dom tittade på mig??
14 kilometer senare så är det gjort.
Snyggt frostig i ögonbrynen men så nöjd att ha gjort det.
Sjukt?? javisst, som tusan.

Senare i Thailand så sprang jag också någon gång.
Minns att jag var på stranden och jag kände att det var allt för molnigt för att vara där.
Bestämde mig för att traska tillbaka till bungalowen och dra på mig löparskorna.
Klockan var prick tolv på dagen....men det var ju molnigt.
Efter fem minuters löpande så försvann molnen och himlen blev knallblå.
Det blev stekhett.
Inte kunde jag ju vända efter fem minuter så jag fortsatte min tilltänkta runda.
Jag sprang i 40 minuter men jag minns att dom sista tio var fruktansvärda.
Det kändes som om mitt huvud skulle explodera av den grymma hettan.
Tillbaka vid bungalowen så hällde jag i mig tre liter vatten på stört.

Nu kom jag på ett annat sjukt tillfälle, eller två var det faktiskt.
Bulgarien 1996, Cliff, Reimer och jag på en partyresa av det värre slaget.
Vi drack dygnet runt, förutom dom två gångerna som vi var ute och sprang.
Varmt var det.
Vår reseguide såg oss och hon såg ut som om hon tappade hakan, kanske för att hon såg vårt tillstånd natten innan.

Sjukt var ordet sa Bull....