Minnen....Puerto Rico
Det jag nu ska berätta är den upplevelse som är den mest skrämmande och konstiga jag någonsin upplevt...
Vet inte vilket år det kan ha varit men morsan var i alla fall sugen på att åka utomlands.
Farsan ville inte åka....en solvecka i april lockade tydligen inte honom.
Reservresenär blev jag...
Jag gillar solen i både april och alla andra månader...
Hotel Monaco, Puerto Rico, Kanarieholmarna var alla tiders.
Ett tvåvånings, ja, typ som ett radhus hade vi.
Stabil turist som jag är hade jag en dag inhandlat en hel hög med vykort som jag tänkte skriva på balkongen på kvällskvisten.
För att göra stunden en smula roligare så hade jag också köpt en liter Absolut Kurant, ett gäng Red Bull och någon liter juice.
Där satt jag i kvällsvärmen, skrev mina kort och drack mina glas....och jag har precis för mig att jag lyssnade på musik, var jag nu fick den ifrån.
Till slut så blev jag klar med mina 20 vykort...och kände mig så i gasen pigg och glad att jag tänkte att jag tar mig en sväng ner till centret i dalen och besöker ett discotek eller två.
Vid det här laget så var min absolutflaska knappt halvfull...något jag knappast var...
Hade sett att det fanns något disco nere i centret någon dag innan när jag satt på en bar och kollade på Rosenborg-Real Madrid...
Jag gled in på discot....där fanns tre barer och kanske sisodär 50 personer.
Jag slår mig ner i en av barerna, beställer en öl, lyssnar på den pumpade musiken och småsneglar på mina 50 discovänner.
Kommer inte ihåg om jag stötte på någon av flickorna men några gånger var jag uppe på dansgolvet och svängde friskt på kroppen....antagligen med en öl i handen.
Gissningsvis så gick två timmar innan jag bestämde mig för att jag skulle lämna stället och traska hem.
Från det att jag kom dit så hade jag stenkoll på varenda meter jag tog och på allt som hände där.
Jag minns att jag närmade mig dörren, tryckte ner handtaget och såg ut...
Sen är det svart......fullständigt svart....
Det nästa jag minns och från den sekunden är allt lika stenklart som det var inne på discot är att det är fullkomligt kolsvart, förutom en måne som försöker bryta sig genom moln och lysa upp litegrann.
Jag känner att jag kämpar för att hålla undan att glida ner från den brant jag tydligen befinner mig i och jag hör en massa hundar skälla...
Visst kommer tankarna om och om in i mitt huvud "vad jag gör där" och "hur kom jag hit" men mitt fokus är enbart att ta mig bort från den här steninga branten där mina fötter hela tiden glider på mängder av lösa stenar.
Jag hugger tag i små buskar allt eftersom jag försöker röra mig lugnt och stilla mot mot planare mark.
När månen lyser lite extra så ser jag att hundarna som skäller gör det på någon form av hundgård som befinner sig 5o meter ifrån mig.
Efter kanske en kvarts kämpande är jag nere på plan mark igen.
Med månens lilla hjälp så kan jag se konturerna på bergen och på det sättet gissa mig till var jag befann mig.
Jag börjar gå och träffar ganska snart på en väg som jag följer.
Varje framsteg är så skön...
Efter tio minuters promenad så märker jag att det blir ljusare och ljusare på himlen.
Det är inte månen utan belysning jag närmar mig.
Några minuter senare så ser jag belysningen och känner att det måste vara centret som jag besökt tidigare.
Jag promenerar förbi centret och vidare uppför sluttningen till mitt hotel.
Lättad sätter jag nyckeln i låset men dörren går inte upp...
Jag vrider och vänder och trycker och trixar...
Fem minuter senare ser jag morsan i dörren som var klart glasig.
Hon låser upp...
Jag kommer in...
Visst kommenterade hon min bristfälliga upplåsningsteknik (dörren hade två lås....lätt eller...) men mest kommenterade hon hur jag såg ut.
-Hur ser du ut ??
Hon såg klart oroad ut...
Jag visste inte hur jag själv såg ut men det gjorde ju hon.
Varför fråga...
Jag fick av mig mina leriga kläder samtidigt som jag berättade den här historien.
Hon såg inte lugnare ut direkt...
Trött som tusan somnade jag.
Än idag vet jag inte vad som hände mig.
Hur kom jag till den där branten ??
Gick jag dit själv eller körde någon dit mig ??
Varför skulle jag gå dit ??
Jag hade ju koll...
Varför skulle någon köra dit mig ??
Jag hade min plånbok och pengarna var i.
Jag hade mitt armband, min klocka, mitt halsband och mitt örhänge.
Jag hade inte ont varken i bakhuvud, rumpa eller någon annanstans...
Jag kommer aldrig att få veta vad som hände mig den där natten...
Nedan ser man en karta på Puerto Rico.
Centret ligger ungefär på mitten av bilden.
Puerto Rico är format ungefär som ett U där hotellen ligger utmed sluttningarna och centret, affärer, restauranger ligger i dalen.
Där jag befann mig i mörkret har jag markerat med ett X....ca: 3 kilometer från centret.
X
En annan del av den här resan var att jag och mina kamrater redan innan jag åkte hade ett stort problem.
Flyget gick från Norrköping och skulle såklart återkomma till Norrköping.
En lördag klockan kvart i tre skulle det landa.
Skulle jag hinna hem till klockan fyra när fotbollen från England skulle börja.
Det var frågan vi ställde oss och som skapade oro.
Vi skulle se på fotboll.
Vi skulle parta.
Vi skulle besöka Pizzeria Vesuvio.
Vi kom på det.
Dom lånade en av mina nycklar och om nu mitt plan eller jag skulle bli sena så skulle dom traska in och börja partyt.
Gissa om vi var lättade.
Jag kom hem till min lägenhet redan 15:40....
Egentligen finns det ytterliggare en historia till den där kvällen men den är hemlig...:-)
Vet inte vilket år det kan ha varit men morsan var i alla fall sugen på att åka utomlands.
Farsan ville inte åka....en solvecka i april lockade tydligen inte honom.
Reservresenär blev jag...
Jag gillar solen i både april och alla andra månader...
Hotel Monaco, Puerto Rico, Kanarieholmarna var alla tiders.
Ett tvåvånings, ja, typ som ett radhus hade vi.
Stabil turist som jag är hade jag en dag inhandlat en hel hög med vykort som jag tänkte skriva på balkongen på kvällskvisten.
För att göra stunden en smula roligare så hade jag också köpt en liter Absolut Kurant, ett gäng Red Bull och någon liter juice.
Där satt jag i kvällsvärmen, skrev mina kort och drack mina glas....och jag har precis för mig att jag lyssnade på musik, var jag nu fick den ifrån.
Till slut så blev jag klar med mina 20 vykort...och kände mig så i gasen pigg och glad att jag tänkte att jag tar mig en sväng ner till centret i dalen och besöker ett discotek eller två.
Vid det här laget så var min absolutflaska knappt halvfull...något jag knappast var...
Hade sett att det fanns något disco nere i centret någon dag innan när jag satt på en bar och kollade på Rosenborg-Real Madrid...
Jag gled in på discot....där fanns tre barer och kanske sisodär 50 personer.
Jag slår mig ner i en av barerna, beställer en öl, lyssnar på den pumpade musiken och småsneglar på mina 50 discovänner.
Kommer inte ihåg om jag stötte på någon av flickorna men några gånger var jag uppe på dansgolvet och svängde friskt på kroppen....antagligen med en öl i handen.
Gissningsvis så gick två timmar innan jag bestämde mig för att jag skulle lämna stället och traska hem.
Från det att jag kom dit så hade jag stenkoll på varenda meter jag tog och på allt som hände där.
Jag minns att jag närmade mig dörren, tryckte ner handtaget och såg ut...
Sen är det svart......fullständigt svart....
Det nästa jag minns och från den sekunden är allt lika stenklart som det var inne på discot är att det är fullkomligt kolsvart, förutom en måne som försöker bryta sig genom moln och lysa upp litegrann.
Jag känner att jag kämpar för att hålla undan att glida ner från den brant jag tydligen befinner mig i och jag hör en massa hundar skälla...
Visst kommer tankarna om och om in i mitt huvud "vad jag gör där" och "hur kom jag hit" men mitt fokus är enbart att ta mig bort från den här steninga branten där mina fötter hela tiden glider på mängder av lösa stenar.
Jag hugger tag i små buskar allt eftersom jag försöker röra mig lugnt och stilla mot mot planare mark.
När månen lyser lite extra så ser jag att hundarna som skäller gör det på någon form av hundgård som befinner sig 5o meter ifrån mig.
Efter kanske en kvarts kämpande är jag nere på plan mark igen.
Med månens lilla hjälp så kan jag se konturerna på bergen och på det sättet gissa mig till var jag befann mig.
Jag börjar gå och träffar ganska snart på en väg som jag följer.
Varje framsteg är så skön...
Efter tio minuters promenad så märker jag att det blir ljusare och ljusare på himlen.
Det är inte månen utan belysning jag närmar mig.
Några minuter senare så ser jag belysningen och känner att det måste vara centret som jag besökt tidigare.
Jag promenerar förbi centret och vidare uppför sluttningen till mitt hotel.
Lättad sätter jag nyckeln i låset men dörren går inte upp...
Jag vrider och vänder och trycker och trixar...
Fem minuter senare ser jag morsan i dörren som var klart glasig.
Hon låser upp...
Jag kommer in...
Visst kommenterade hon min bristfälliga upplåsningsteknik (dörren hade två lås....lätt eller...) men mest kommenterade hon hur jag såg ut.
-Hur ser du ut ??
Hon såg klart oroad ut...
Jag visste inte hur jag själv såg ut men det gjorde ju hon.
Varför fråga...
Jag fick av mig mina leriga kläder samtidigt som jag berättade den här historien.
Hon såg inte lugnare ut direkt...
Trött som tusan somnade jag.
Än idag vet jag inte vad som hände mig.
Hur kom jag till den där branten ??
Gick jag dit själv eller körde någon dit mig ??
Varför skulle jag gå dit ??
Jag hade ju koll...
Varför skulle någon köra dit mig ??
Jag hade min plånbok och pengarna var i.
Jag hade mitt armband, min klocka, mitt halsband och mitt örhänge.
Jag hade inte ont varken i bakhuvud, rumpa eller någon annanstans...
Jag kommer aldrig att få veta vad som hände mig den där natten...
Nedan ser man en karta på Puerto Rico.
Centret ligger ungefär på mitten av bilden.
Puerto Rico är format ungefär som ett U där hotellen ligger utmed sluttningarna och centret, affärer, restauranger ligger i dalen.
Där jag befann mig i mörkret har jag markerat med ett X....ca: 3 kilometer från centret.
X
En annan del av den här resan var att jag och mina kamrater redan innan jag åkte hade ett stort problem.
Flyget gick från Norrköping och skulle såklart återkomma till Norrköping.
En lördag klockan kvart i tre skulle det landa.
Skulle jag hinna hem till klockan fyra när fotbollen från England skulle börja.
Det var frågan vi ställde oss och som skapade oro.
Vi skulle se på fotboll.
Vi skulle parta.
Vi skulle besöka Pizzeria Vesuvio.
Vi kom på det.
Dom lånade en av mina nycklar och om nu mitt plan eller jag skulle bli sena så skulle dom traska in och börja partyt.
Gissa om vi var lättade.
Jag kom hem till min lägenhet redan 15:40....
Egentligen finns det ytterliggare en historia till den där kvällen men den är hemlig...:-)
Kommentarer
Trackback
