ljusblo

Påsklov kan bidra med tid till både det ena och det andra.
I mitt fall kan det ge mer motion, kraftigare solbränna, mer sömn, fler sidor i den där boken lästa och en något större damm...
Mycket spännande att utveckla där men nu håller vi oss till läsandet.
Ja, jag har femtioelva böcker (....ehhh...faktiskt snarare tvåtusenåttahundrafemtioelva) som jag köpt men ännu inte läst.
Jag vill läsa men jag behöver påsklov eller en längre Thailandresa för att göra det.

På bokrean så hittade jag en bok av författaren Ann Heberlein som hette "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".
En så spännande titel kunde jag bara inte hålla mig undan.

Jag har nu läst bokens 206 sidor och jag kan säga att trots att jag inser att hon och jag tänker väldigt olika och har helt olika upplevelser från livet så känner jag igen mig på en del sätt.
....som när hon berättar att hennes bil gått sönder efter att en varningslampa lyst länge i hennes bil.
Bilen har dessutom fått körförbud då hon inte brytt sig att besiktiga den.
Jag för min del brukar lära mig att inte titta åt det hållet när en varningslampa börjar lysa.
Jag har fått papper om besiktning men varken betalat in några pengar eller tittat vilket datum dom vill ha dit mig.
Jag skulle nyligen fixa ett nytt körkort men orkade då inte ta mig till en fotoautomat utan tog ett kort som jag hittade i plånboken.
Kortet var visserligen på mig men det var minst 15 år gammalt.
Det kom tillbaka för dom kunde inte godkänna ett så tilltuffsat foto.
Att fotot var från början av nittiotalet brydde dom sig tydligen inte om.

Hon berättar att hon tänker göra slut på sitt liv, att hon inte kan se en fortsättning på det...
men...ändå så planerar hon för den där fortsättningen.
Tidningar vill att hon ska läsa böcker och recensera dom.
Hon säger okej, skicka boken så gör jag det.

Precis så agerar jag också.
Jag kommer på mig själv med att tänka mig fem år fram i tiden.
Undrar hur stor den där busken är om fem år.
Det ska bli spännande att se.
Nästa sekund kommer jag på att jag ska fan inte leva om fem år.
Jag får kolla på den lilla busken nu för sen är det för sent.

Vilket sätt som självmordet ska fixas på är lite spännande.
Hon ansåg att kletiga självmord som sönderskjuten skalle eller hopp från hög höjd ner på en trottoar inte var hennes grej.
Hon skulle tydligen bara traska ut i vattnet och helst bara försvinna utan att någonsin dyka upp igen.
Inget klet och inget trist möte med den som hittade henne.

På tal om att gå ut i vattnet och försvinna så läste jag igår på nätet att en man hade blivit sviken av sin flickvän, blivit så sårad att han ledsen och uppgiven traskade ut i vattnet, vatten som han visste innehöll en stor mängd hungriga krokodiler.
Så kan man också ta självmord...

En gigantisk stor skillnad på mig och Heberlein är att hon är troende och om och om igen nämner Gud och pratar med honom/henne/something.
Jag är inte troende som bekant.
Inte alls...

Jag har ju fattat att dom som inte mår dåligt och som aldrig i helsike skulle ens tänka tanken på att ta livet av sig har bestämda åsikter om oss som tänker den tanken...dagligen.
Är man till på köpet religiös så är man stenklar på vad man får göra och vad man inte får göra i det här livet.
Att den som bestämde dom där fåren var en historieberättare för tusentals år sedan men det verkar dom strunta i...
Visst ja, det var min åsikt.
Jag kan bara säga till er religiösa stackare att jag törs dö på vilket jäkla sätt som jag vill.
Mitt liv är inte det minsta heligt.
Till på köpet har jag inte lagt vare sig en krona eller en åsikt på att få bli född på det här stället.
Det enda som jag gör att det på något sätt kan tolkas att jag säger ja, tack till livet är att jag äter.


Tillbaka till boken...
Läste sista sidorna igår natt och ville verkligen bli klar med den innan jag somnade.
Dom sista fem sidorna känner jag att något kommer att hända som jag aldrig någonsin trott.
Jag blir mer och mer säker på att hon verkligen kommer att ta livet av sig när hon har skrivit den sista raden på den här boken och fått den postad.
Hon beskriver att hon har handlat massor med sina barn, hon har berättat om saker till sin man som man behöver känna till och hon har skrivit brev och annat som andas hennes ord när hon inte längre är där.
Jag hade känt mer spänning under läsandet om jag hade haft en känsla av att hon kommer att ta livet av sig men den möjligheten såg jag inte....förrän nu under dom sista fem sidorna.
Boken tar slut....men frågan som ekar i mitt huvud är om också hennes liv tog slut där?

Jag orkar inte ta mig till datorn för att kolla upp saken men lita på att googla hennes namn var det första jag gjorde i morse.
Konstaterar att hon överlevde då jag snabbt läser om att hon är hittat välbefunnen...
Aftonbladet skriver att hon varit försvunnen och anmäld saknad av sin man men att hon nu är hittad.
Tittar på datumet och konstaterar att detta var precis dom dagarna när hon skrivit den där sista raden på boken.
Intressant...
Jag kollar Wikipedia och dom konstaterar att hon föddes år 1970, någon död står det inget om.
Hon lever...känner mig besviken.
Tro mig, jag vill henne inget illa utan jag ville att hon skulle få ro...

Nästa sak jag hittar om henne är att hon förra året hade ett eget sommarprogram i radion.
Gissa vad jag just nu sitter och lyssnar på...:-)

Skönt att höra att du verkar må bättre Ann...
Du har en trevlig röst och jag tror att jag gillar dig.
Kram på dig