ljusblo

Jag har så klart för mig att detta är min hjärnas blogg...att dom tankar jag har ska förmedlas inifrån och ut och om möjligt tillbaks igen...
Ibland så tar mitt hjärta över och det är inte alls meningen men jag är ganska chanslös i dom lägena och någonstans så är jag kanske medveten om att vid dom tillfällena så måste det ut...det måste skrivas ner, synd att det blir just här...

Kanske kommer jag att radera detta när jag väl fått det ur mig...

Hela eftermiddagen och kvällen var mer sorgsen än vanligt men när jag råkade gläppa förbi ett program på tv´n som handlade om folk med obotlig cancer så blev det för mycket.

Det värsta var inte att människorna man följde dog...
Så sorgligt att se dom med sina partners sitta och prata och inse att dom kommer att skiljas åt snart...

...i ett sånt läge så känner jag en sådan sorg och jag blir så otroligt ledsen för jag har lämnat den jag håller så kär...och det utan att någon av oss ska dö....vi ska leva vidare och jag ska inte få älska henne.
Hur ska jag någonsin kunna förstå och klara det....aldrig...

Jag vill inte leva mitt med någon bara för att jag ska slippa leva ensam...

Jag träffade mitt livs kärlek och hon var det finaste och mest underbara...
...det är hon fortfarande...
Jag ville så gärna bo med henne, gifta mig med henne och få barn med henne...
Jag kunde inte tänka mig något finare än det...
...jag kan fortfarande inte tänka mig något finare än det...

Du är det finaste som finns Pernilla...
Jag gråter och gråter och gråter...
...och jag älskar dig så mycket så mycket...