ljusblo

Det är frågan...och framför allt är det ett val...
Är det ??
Nej nej, man måste verkligen hålla ögonen öppna och fortsätta andas tills kroppen är fullständigt färdig.
Visst att detta är lika mycket  självklarhet som att borsta tänderna två gånger om dagen och att ta på sig kläder innan man lämnar sin bostad för dom flesta av oss men givetvis inte för alla...

För det första så är det ju så att ingen av oss har valt att komma till den här jorden...
Ingen fick innan ankomst läsa någon form av broschyr om hur det är att vara människa eller hur det är här på planeten jorden.
Vi kom vare sig vi ville eller inte...

Att vara människa innebär såklart inte att vi alla lever på samma sätt...
Var vi är födda, var vi lever, med vilka människor vi lever, hur friska vi är, vilken religion vi tillhör och hur mycket pengar vi har, gör att vi lever väldigt olika liv.

Vissa av oss har som prio ett att överleva vilket kan låta okej om man inte tänker som så att "min huvuduppgift här i livet är att överleva, att må bra är inte så viktigt..."

Dom religiösa har bara jorden som en transportsträcka för att efter döden kunna börja njuta ordentligt i den evighet som dom tror på.

Livet är inte lätt alla gånger...
Det hör man ofta.
Det som jag tror gör det svårt för oss är att vi har:
* en hjärna
* ett hjärta
Två avancerade grejer som är fantastiska var och en men just att vi kan tänka så inibomben mycket och att vi kan känna ungefär lika mycket kan ställa till problem för oss...
Grande problem i vissa fall...

Att det skulle vara en självklarhet att alla trivs och vill fortsätta leva här på jorden låter som en idiotisk tanke eller som en önskedröm.
Så är det inte...
Likadant som att alla inte gillar blommiga klänningar, gapiga sångare eller att ta två kalla öl när dom kommer hem på fredagkvällen...
Gillar man inte livet så ska man ha vård...
Man ska proppas full av tabletter och man ska samtalas med (hjärntvättas kanske)
Ska man ha vård om man inte gillar att ta två kalla öl när man kommer hem på fredagen också??

Jag tror inte på det där....inte när det gäller alla i alla fall.
Jag tror inte att vissa av oss passar in/lär oss att trivas här på jorden.

Jag såg en dokumentär på tv för någon månad sedan.
Det handlade om en kille som man fick börja följa när han var sex år.
Det enda han tänkte på och ville var att dö.
Han spelade gitarr och skrev sina egna sånger.....alla handlade om det för honom ljuvliga att få slippa leva och istället få dö.

Jag såg honom och jag fattade att dokumentären kommer avslutas med att han dör.
Inte en chans i världen att dom berättar att han får vård och "blir normal".
Inte en jävla chans...

Dokumentären fortsätter och visst får han vård.
Han är ju bara ett barn och hans föräldrar gör givetvis allting för att han ska känna på annorlunda sätt.
Han får sina piller och under några år så bor han ifrån sina föräldrar på ett ställe där han får vård hela tiden samtidigt som han går i skolan.
Allting blir så mycket bättre....

Inte så konstigt känner jag när man proppar honom med piller och gör allt för att han inte ska hamna i någon jobbig situationoch gör han det så får han hjälp på två röda sekunder.

Till slut flyttar han tillbaka till föräldrarna och börjar i en vanlig skola...

Allt går oftast bra men när han blir ledsen, arg eller besviken så märks det ändå att han sjunker så mycket djupare än vad som är vanligt bland folk.

En kväll när han som femtonåring blir lite osams med sin mamma så går han till sitt rum, sitter där på sin säng och skriver på sin dator....
Sitt självmordsbrev...
Sen kliver han ut ur fönstret och faller dom fem meter till marken i mörkret...
Han dog...
Visst är det en sorglig historia men det var kört redan från början...
Det var så givet att det skulle sluta så.

Under hela dokumentären fick man höra mamman och pappan och en psykiater om hur dom upplevde allt som hände.
Spännande var att höra att grabben var ovanligt känslig så när något jobbigt hände så tog han det så otroligt hårt.
Hjärtat värkte helt enkelt så ofantligt mycket...

Precis så har jag stora delar av mitt liv känt mig....att jag har ett så stort hjärta som ibland gör så obeskrivligt ont.

Är det kanske så att det är vi med dom största och mest känsliga hjärtan som tar livet av oss...??

Aktiv dödshjälp är uppe på tapeten nu igen för att en kvinna som legat i respirator sedan hon var fem år (nu 31 år) skriker ut att hon vill ha hjälp att dö.
Hon blir bara sämre och sämre och hon tycker antagligen att livet är ett helvete...

Vilka jävlar är vi som bestämmer att hon ska leva vidare...
Så jäkla sjukt och taskigt som helst.
Varför ??

Läste något annat konstigt idag också...
En maskin har tagits fram som kan avgöra om en människa funderar på att ta livet av sig.
Man ska koppla ihop en fingertopp med den där maskinen så det måste väl handla om elektriska impulser på något vänster.
Hmmm.....
Den som sätter sig vid ett bord och kopplar ihop sig med den där maskinen är gissningsvis inte alls intresserad av att ta livet av sig....då skulle den inte sätta sig där.
En som vill ta livet av sig vill inte ha hjälp...
En som vill ha hjälp tar inte livet av sig...
Den som tar livet av sig kommer aldrig i närheten av den där maskinen.

Jag blev irriterad när jag började läsa om maskinen och slutade därför men jag undrar nu varför dom ska hålla på och rädda så många för....
Varför rädda folk som inte vill bli räddade.
Varför inte istället bygga upp en självmordsklinik i varje stad??
Bara att titta in där, betala och sätta sig i en elektrisk stol.

Det låter helt logiskt och smart i mina ögon....men det är klart, jag behöver ju vård...:-)

Och nu när vi ändå har ämnet uppe så måste jag avsluta med att säga till er alla att sluta upp med att säga att det är fegt att ta livet av sig...
Det är enbart modigt att ta livet av sig...
Inte det minsta jävla fegt...

Puss och kram