Erlend Loe
Stjäl eller ska jag säga kopierar några rader från hans bok "Doppler"
"Kalven ska heta Bongo efter min far, slår det mig medan jag traskar tillbaka mot skogen.
Även om min far inte hette Bongo ska kalven heta Bongo efter honom.
Ibland måste man kunna vara öppen för den sortens kopplingar"
"Och till slut stod den där. Rakt under mig. Stor som fan. Älgar är stora. Man glömmer lätt hur stora dom är.
Och så hoppade jag ner på ryggen på den. Jag hade naturligvis gått igenom detta i huvudet dussintals med gånger. Jag hade förutsett att den inte skulle tycka om det och att den skulle fly. Och det stämde.
Men innan den fick upp farten hade jag borrat kniven i huvudet på den.
I ett enda jättehugg tog sig kniven igenom älgskallen och in i hjärnan och därifrån stack den upp som en lite konstig hatt. Jag hoppade av och kravlade mig i säkerhet uppe på en stor sten, medan älgen såg sitt liv passera revy: alla de bra dagarna med gott om mat, de soliga lata sommardagarna, den kortvariga förälskelsen i tjuren framåt höstkanten och ensamheten efteråt. Nedkomsten och glädjen att få föra generna vidare, men också de långdragna vintermånaderna förr om åren, och rastlösheten, det otroliga element som det såvitt jag kan bedöma kanske var en lättnad att befrias från. Den genomgick alltihop under loppet av några få sekunder innan den föll.
Sov så gott alla och i natt håller vi på Yankeesgrabbarna...puss och kram
"Kalven ska heta Bongo efter min far, slår det mig medan jag traskar tillbaka mot skogen.
Även om min far inte hette Bongo ska kalven heta Bongo efter honom.
Ibland måste man kunna vara öppen för den sortens kopplingar"
"Och till slut stod den där. Rakt under mig. Stor som fan. Älgar är stora. Man glömmer lätt hur stora dom är.
Och så hoppade jag ner på ryggen på den. Jag hade naturligvis gått igenom detta i huvudet dussintals med gånger. Jag hade förutsett att den inte skulle tycka om det och att den skulle fly. Och det stämde.
Men innan den fick upp farten hade jag borrat kniven i huvudet på den.
I ett enda jättehugg tog sig kniven igenom älgskallen och in i hjärnan och därifrån stack den upp som en lite konstig hatt. Jag hoppade av och kravlade mig i säkerhet uppe på en stor sten, medan älgen såg sitt liv passera revy: alla de bra dagarna med gott om mat, de soliga lata sommardagarna, den kortvariga förälskelsen i tjuren framåt höstkanten och ensamheten efteråt. Nedkomsten och glädjen att få föra generna vidare, men också de långdragna vintermånaderna förr om åren, och rastlösheten, det otroliga element som det såvitt jag kan bedöma kanske var en lättnad att befrias från. Den genomgick alltihop under loppet av några få sekunder innan den föll.
Sov så gott alla och i natt håller vi på Yankeesgrabbarna...puss och kram
Kommentarer
Trackback
