ljusblo

B, kan du vara klar nu för vi sitter i bilen och väntar.

Hennes röst var hård och riktigt otrevlig.

Nu kommer du B.

Den här gången var det pappas röst.

Jag håller för öronen.

Att jag nu sitter här och kissar så mycket jag bara kan borde vara något bra, till och med jättebra.

Annars så tjatas det om att man ska gå och kissa så fort man bara ska gå till kiosken som ligger 30 meter bort.

Vi, min familj och jag ska nu åka och fira midsommar på landet hos gammelfarmor.

Hon måste vara minst 200 år.

Farmor är vithårig och går som en halt gammal hund och hon ser ut som minst hundra år.

Nu ska vi alltså till farmors mamma.

Jag har aldrig träffat henne men pappa säger att hon har dåligt minne, hör dåligt och ser dåligt, annars är hon pigg.

Pigg ?

En tant som är tvåhundra år kan inte vara pigg.

Jag är fyra år och jag är pigg.

Jag skulle vilja se om hon hänger med mig när jag springer och hoppar och klättrar.

B, nu kommer du.

Kissad och klar, säger jag samtidigt som jag kopplar på mitt sötaste barnleende i samma ögonblick som jag öppnar dörren.

I bilen finns det bara en plats kvar.

I hörnet bakom pappa, precis som vanligt.

Mike hade för länge sedan lärt B och förresten hela familjen att killar sitter i hörn.

Det är tufft.

Att sitta i mitten var töntigt.

Där satt alltid Hanna.

Hanna tyckte det var bra för då kunde hon se framåt och försöka göra ord av bilarnas tre bokstäver.

Såg hon en bil med skylten  RBR 482 så hojtade hon glatt rabarber.

-Vad sysslar du med så länge på dass, skriker Mike när jag kryper upp på min bilbarnstol.

-Jag kissade och jag ba...

-Jag vill inte veta.

-Varför frågade du då ?

-Du, får stryk sen.

Han brukade alltid säga så.

Han sa det och såg farlig ut.

Visst, det låter hemskt att han ofta skriker ut att han ska slå mig men han skjuter alltid upp det till sen.

Jag vet inte när sen är men det har inte varit än.

Kanske när jag blir fem år.

Det är bara lite mer än en månad dit, tror jag.

Då, på morgonen kanske jag får paket, tårta, ballonger och jättemycket stryk.

-När är vi framme ?

Jag måste ju kolla.

-Vi har inte kommit ut ur vår stad än , snart kommer vi ut på en stor väg.

Efter en stund kommer vi till en stad....

-5 timmar, pappa avbryter mamma.

Om vi inte tar någon paus.

Hanna som lärt sig både klockan och plus i skolan säger.

-Klockan är sex nu, då är vi framme klockan elva.

-Tolv, säger mamma.

Vi tar paus.

-Men då sover ju jag, säger jag.

-Det är meningen, säger pappa.

Pappa verkar lite stressad, lite butter.

Han kanske är nervös för att träffa gammelfarmor, alltså sin farmor, eller kanske rädd.

-Vilka mer kommer ?

Ja, ingen har berättat så här gäller det att fråga om man vill veta någonting.

Jag har hela mitt liv fått höra att jag frågar för mycket, men jag vet mest av alla på dagis.

Fröken Annsofi, ja hon har glasögon som hårband och flera stora trähalsband runt halsen brukar alltid bli nervös vid samlingar när B räcker upp handen och vet saker.

Hennes mun blir ännu mindre än vad den brukar vara och hennes halsband slår mot varandra eftersom hela hennes överkropp skakar.

Hon är nog rädd att B som är så liten ska veta mer än henne.

Till exempel så vet jag att tandläkare tjatar om att man inte ska äta socker, men äter alla bara kyckling och upptinade grönsaker så har tandläkarna inget jobb.

Ingen behöver gå dit längre.

Alltså vill dom egentligen att att man är slarvig och äter sega råttor och dricker Coca Cola inte bara på lördagar utan en och annan råtta också på tisdagar.

Jag vet också att jorden är rund och att den snurrar.

Det är inget man märker men den gör det.

Jo, man märker det för att det blir morgon och natt och så.

Jag är jätteliten, har jättesmå armar med jättesmå händer med jättesmå fingrar, men jag vet en hel del.

Naglarna på fingrarna syns knappt förresten.

-Ja, gammelfarmor bor där så hon kommer att vara där.

Det är pappa som svarar.

-Spela inte badminton med henne.

Mamma fyller i.

-Varför inte ?, säger Hanna och jag i kör.

Både mamma och pappa vänder sig halvt om och säger, -hon är gammal.

Jag funderade i fem sekunder innan pappa fortsatte.

Gammelfarmor är gammal, jo, det fattar jag men varför var mamma tvungen att säga det där om badmintonen som ett slags varning.

Varning ungefär som att, släpp inte ut den stora svarta hunden där borta för då kommer den att bita dig först i det högra benet, sedan i det vänstra benet och är den riktigt pigg eller du inte skriker tillräckligt högt eller springer därifrån tillräckligt fort så tar den nog ett bett i rumpan också.

-Min mamma, alltså din farmor kommer med tåg och buss i kväll.

-Får man spela badminton med henne ?

-Hon vill inte spela badminton.

Mamma visste lät det som.

-Hon är lite...konstig.

Mamma slutförde meningen som pappa började.

Dom brukade göra så.

Pappa var inte tillräckligt snabb nog med orden och tjopp så hade mamma kastat sig över meningen och avslutat den.

-Naej, inte konstig sa pappa.

Bara annorlunda på en del sätt.

-Väldigt annorlunda på precis alla sätt menar du, sa mamma.

Pappa tittar lite butteraktigt mot mamma.

Han är nog nervös inför den här helgen.

Och rädd.

Mamma märker att pappa inte fortsätter att berätta så hon fortsätter.

-Imorgon så kommer faster Caroline med sin familj.

Du vet hon som har en norsk man som heter Marius och så har dom ett barn som är lika gammal som du, Line.

Mike tar ett djupt andetag borta i sitt hörn.

Han blåser ut luften så att alla verkligen ska höra att han tycker att allt snack är så tråkigt och töntigt och att hela den här resan kommer att bli så tråkig och så töntig.

Vi andra i bilen vet att han ville vara hemma och umgås med sina kompisar.

Dom hade precis som Mike stora armband i svart och silver men do hade fyllt femton och körde moped.

Gudde och Ingo kallades dom.

Vad dom egentligen hette hade jag ingen aning om.

Jag frågade dom en gång.

Båda två hade hållt upp armarna och gjort några tecken, sen hade dom spottat vid sidan av mig.

-Sen kommer kanske pappas andra syster Anne.

-Hon kommer, sa pappa.

-Det har vi inte sett än, sa mamma.

En ny hård blick från pappa.

-Om nu inte oturen har kastat sig över henne och om hon inte har motvind och om hon lyckas köpa nog mycket cigaretter så kanske hon kommer och då kanske hon har med sig sin dotter Alisa.

Då har ju du någon jämnårig att prata med Mike.

Hon är ju femton.

Mike grymtar.

-Hon den smala med vitt, kort hår.

Hon ser ju inte ut som en tjej.

-Så passande, sa pappa.

Du tycker ju att alla tjejer är töntar.

Nu log pappa för första gången på länge.

Han trummade till på ratten och log.

Jag vet inte om det var några fler som skulle komma för  jag somnade där i hörnet i baksätet.

Precis så som det var meningen.

Sen blev jag väckt.

Nu skulle vi tydligen äta och kissa.

Varför då ?

Jag gick aldrig upp mitt i natten för att äta när jag var hemma.

Vi hade stannat vid en bensinmack.

Pappa stod och tankade och vi andra snubblade oss fram mot ingången med våra sömniga ögon.

Mike gick raka vägen till ett bord och slog sig ner.

-Jag vill ha en burgare.

En burgare med ost.

Och en Cola.

Framme vid disken stod en kille eller om det var en flaggstång.

Jag gnuggade mig i ögonen.

Jodå, en kille var det.

Han hade mörkt hår och han såg ut som en omelett i ansiktet.

Mest gul men med en hel del röda fläckar.

Och han var lång, superlång var han.

-Hej, sa killen.

Han lät jättekonstig.

Mamma frågade vad som fanns att äta.

-Vi har bullar, sa killen.

Jag tittade på honom när han svarade.

Något var fel med hans röst.

Var det för att ljudet kom så högt uppifrån tro.

-Nej, sa mamma.

Jag menar varm mat.

-Vi har korv, sa killen.

Korv med bröd, stekt.

Han kämpade för att få fram orden.

Hade han själv en stekt korv i halsen eller vad var det frågan om.

-Korv, sa mamma.

Inget annat ?

-Korv, sa killen.

Kunde han verkligen vara så där lång.

Jag tassade fram några steg vid sidan av killens disk.

Kanske stod han på en stol för att byta glödlampa i taket .

Med en korv i halsen, konstigt.

Killen stod inte på en stol.

Hans ben gick ända ner till golvet.

Båda två.

-Inga burgare här, mamma vände sig om till Mike.

Du får en korv.

-Fan, hördes borta från hörnet där Mike satt.

Jag vill ha två, med massor av ketchup på.

-Kom hit själv och tryck din ketchup, sa mamma.

Ett nytt grymtande från hörnet.

Till sist satt vi alla där borta i hörnet och tuggade på våra korvar.

Jag höll hela tiden koll på killen bakom disken.

Tänkte han äta fler korv eller tänkte han försöka svälja ner den som redan satt där på tvären.

Inte försökte han desperat hitta en telefon för att ringa 1 1 2 och faktiskt så vara fortfarande lika gul i ansiktet, inte blå alls.

Papppa gick och köpte kaffe, som han sa var för att han skulle kunna orka koncentrera sig på den mörka trafiken någon timme till.

-Var är vi nu ?

Det var Hanna som frågade.

Samtidigt så tittar hon ner på sin klocka.

En rosa klocka med en hund på.

Hon hade fått den när hon började skolan .

Som en första skoldagen paket som också innehöll en skrivbok, en ritbok, kritor, några glittriga pennor och några fler rosa saker som bara tjejer visste vad dom skulle vara bra till.

Visst ja, en ryggsäck också, med samma hund som på klockan.

-Nu är klockan kvart i elva.

Då är vi framme om en timme och en kvart.

Hon är duktig på klockan.

-Ja, senast, säger pappa med kaffekopp i ena handen och en bulle i den andra.

-Jag vill också ha bulle, säger jag.

-Jag också, säger Mike.

-Ni ska sova.

Sovande människor behöver inte äta bullar .

Vi blev klara och gick.

Killen bakom disken kom med en grön trasa så fort vi lämnat vårt bord.

Jag tittade på honom en sista gång och tänkte, jag hoppas att du överlever.

-Hanna undrar var vi är ?

Mamma vänder sig till pappa samtidigt som bilen startar.

-Vi är någonstans mellan Motala och Vadstena, säger pappa.